”Åtstramningar” är ett väldigt fysiskt begrepp. Man kan se det framför sig: betslen som skär in i munnen när tömmarna stramar, strypkopplet som saktar ner den ivriga hunden. Samtidigt är det få saker som diskuteras i så abstrakta termer som just åtstramningar. Som ett sätt att dämpa lågkonjunkturer genom ”smarta privatiseringar”. Ett sätt att ”effektivisera välfärdssektorn”.
Egentligen är det rätt märkligt. Få ekonomiska ingrepp får så fysiska konsekvenser som åtstramningar. För vad händer egentligen med en människa när bostadsstödet dras in och hen drabbas av bostadslöshet? Och vad händer när sjukhusen på samma gång skär ner i sin medicinbudget? Åtstramningar bygger på idén att vissa samhällssektorer (som vårdsektorn) inte är centrala för den ekonomiska återhämtningen. Detta får konsekvensen att folkhälsa och socialbidrag betraktas som ett slags ”lyxprodukter” som landet måste dra ner på under svåra tider.
I den nyutkomna boken ”Åtstramning till döds” tar de amerikanska folkhälsoforskarna David Stuckler och Sanjay Basu sig an åtstramningspolitiken. ”The Body Economic” är bokens originaltitel, vilket tydligare än den svenska titeln pekar på bokens ansats. Nationalekonomerna, skriver författarna i inledningen, är alldeles för fokuserade på BNP när de mäter rikedom.
Detta abstrakta mätande sker på bekostnad av den fysiska kroppen och medborgarnas hälsa. På så sätt är det en bok som påminner om Richard Wilkinson och Kate Picketts ”Jämlikhetsanden”, som kom för några år sedan. Liksom den handlar ”Åtstramning till döds” om den nyliberala politikens effekter på folkhälsan.
Stuckler och Basu går noggrant igenom vad som händer med människors hälsa i länder där åtstramningar genomförts. Från det kollapsande Sovjet till dagens krisande Grekland. Det är en berättelse om hur HIV ökar, hur gamla sjukdomar som man trodde var utrotade återkommer och hur alkoholism skjuter i höjden. Helt i onödan.
För Stuckler och Basus poäng är att det inte är lågkonjunkturerna i sig som är skadliga, utan åtstramningarna. Det går nämligen att genomlida en ekonomisk kris utan att folkhälsan tar skada. Som exempel tar Stuckler och Basu Islands krishantering där man istället för att skära ner i vårdsektorn lät bankerna gå omkull och höjde skatterna för de rikaste. Och voilà, varken självmorden eller de alkoholrelaterade dödsfallen har ökat. Överlag tycks befolkningen ha fått det lite bättre hälsomässigt sedan krisen. Ett annat land som författarna hyllar är Sverige med sin aktiva arbetsmarknadspolitik.
Här blir jag lite fundersam inför Stuckler och Basus kunskap om det samtida Sverige. De menar att den aktiva arbetsmarknadspolitiken ger mening, även om den inte ger jobb. Säkert helt riktigt, men då bygger det ju på att den är just aktiv. I USA till exempel, skriver författarna, får arbetssökande stå i kö i tre timmar för att ta emot en broschyr om hur man skriver ett CV, de får tips om att duscha inför en arbetsintervju och ha kostym på sig.
Detta ska fungera som en skräckinjagande motbild till den svenska arbetsmarknadspolitiken. Vilket visar att författarna knappast förstår hur det nya jobbcoach- och FAS 3-Sverige rör sig mot just den amerikanska modellen, hur det aktiva inslaget monteras ner inifrån. Detta ger känslan av att författarna inte är helt up to date med alla fakta. Det är synd. ”Åtstramning till döds” är överlag ett tungt debattinlägg men den hade tjänat på en extra genomgång.