I barnboken Dagbok från hönshuset skildrar författaren Barbro Lindgren en kacklande tillvaro, där djuren är huvudpersoner. Vi får möta den indiska flaskanden Gösta Bernhard, hundvalpen Mimmi, tuppen Putte Kock och många andra djur som lever på gården Ugglan i Glömminge by på Öland. Barbro Lindgrens egen gård, med andra ord, och det är hon som är jaget i berättelsen, den som noga och varsamt iakttar tillvaron i hönsgården och på gårdsplanen utanför.
Och här är det dramatiskt! Räven tar en kyckling eller flera. En höna blir utstött. Gösta Bernhard är ensam. Tuppen dör. Förälskelse uppstår, ungar kläcks. Allt berättat på ett melodiskt språk, som rymmer både ömsinthet och vassa kommentarer som livar upp: ”Alla nyper alla, som i det riktiga livet”.
Javisst, mycket i hönshuset är som hos människorna, och djuren har karaktärsdrag som gör dem till individer. Någon är deprimerad, någon kaxig. Drag som också förstärks i Kristina Digmans humoristiska och uttrycksfulla bilder.
Men vad är det här för bok? Och vem vänder sig Barbro Lindgren egentligen till? Frågorna skaver i bakhuvudet under läsningen. Inte för att böcker nödvändigtvis måste placeras i trånga genrefack, tvärtom – fram för mer revolt, i synnerhet inom barnlitteraturen! Men just den här boken tycks inte riktigt färdig. Jag saknar en mer genomtänkt berättelse, här blir det mer av enskilda betraktelser. Finstämt och tänkvärt, absolut – men alltför rapsodiskt och snällt trots dramatiken, kanske för att de där härligt vassa kommentarerna är för få. Utbyggd med mer av Barbro Lindgrens kärva syn på världen, hade vi haft en underbar berättelse som tar utgångspunkt i vardagen i Glömminge by men som vecklar sig vidare ut i världen. För alla åldrar.