Hesham Bahari och hans förlag Alhambra är den ende förmedlaren av arabisk kultur i Sverige. Det borde han få kunglig medalj för. I våras utkom hans översättning av Adonis storverk ”Boken” och nu introducerar han den omanske poeten Sayf al-Rahbi (född 1956) på svenska med urvalsvolymen ”Soldaten som såg fågeln i drömmen”.
Jag känner inte tidigare till al-Rahbi och det gör nog inte heller de flesta svenska läsare. I en kort presentation av al-Rahbi sägs det att han gett ut ett tjugotal diktsamlingar och att han är essäist och chefredaktör för en av arabvärldens främsta kulturtidskrifter ”Nizwa”.
Mer info ger inte Hesham Bahari. Det är synd. För att ta till sig en okänd författare krävs ju någon sorts kontext.
Men dikterna finns där. Och det räcker. Som de flesta arabiskspråkiga poeter har al-Rahbi tre referenspunkter i sin poesi: den arabiska historien, islam och sufismen och de förislamiska diktarna. Att han föredrar de förislamiska diktarna framför islamiska poeter säger en del om hans livssyn. Sådana poeter som exempelvis Imrú al-Qays var utpräglade individualister som varken lät sig styras av religiösa eller världsliga ledare. De levde ett fritt nomadliv. Det gällde också sufier som Bayazid som det refereras till i ”Soldaten som såg fågeln i drömmen”.
I sina dikter lyser al-Rahbi upp den arabiska vardagen med sin livfulla fantasi. Ibland kan han låta som en arabisk surrealist. Likt sufipoeterna söker han efter en förlorad kvinna men det är en kvinna av kött och blod snarare än en förandligad vision.
Han kan också bli öppet politisk i sin diktning, även om hans kritik av makthavare och krig oftast döljs av en poetisk retorik som är ganska typisk för arabisk poesi. Bäst är han när han lyckas göra sig fri från denna retorik och bli sakligt konkret.
Sayf al-Rahbis sena diktning vidgar perspektivet från den lilla människan till det mytiska och det existentiella. Tomhet och öde blir här nyckelorden.
Alla stirrar de på tomheten
mellan de tindrande stjärnorna,
alla söker efter frihetens kust,
den eviga grymma längtans kust.
Gud existerar inte och det gör inte heller den politiska friheten. Ändå kan människor inte låta bli att stirra in i Guds frånvaro och längta efter en omöjlig frihet. Det är en mycket mörk bild av tillvaron som får avsluta ”Soldaten som såg fågeln i drömmen”. Den enda ljusglimten är erotiken som för en kort stund driver bort känslor av ensamhet och alienation.