Livets glipor och snubbeltrådar

Om Erland Josephson inte hade blivit en av våra bästa skådespelare, kunde han ha inrättat sig som framgångsrik författare. Vad han går för på scenen, vet vi sedan länge. Det började redan 1945 på Helsingborgs stadsteater. Men kontakten med Ingmar Bergman var redan då inledd. Även som diktare befann han tidigt på banan. Med både lyrik och prosa. Skrivandet fick en fortsättning i den svit självbiografiska volymer som började komma ut 1989 och inleddes med den dagboksnära Rollen. Under de senaste dryga tio åren har teatern och pjässkrivandet fyllt hans tid. I varje fall utåt. Fram till den nu i höst utgivna novellsamlingen Reskamrater.

Här ställer sig Erland Josephson på nytt mitt i livsflödet, iakttar vad som sker, kommenterar det sedda och låter sin oefterhärmliga prosastil bestämma utformningen. Författarens personliga röst och lätt förnumstiga anmärkningar till hur tillvaron uppför sig saknas förvisso inte den här gången heller. När han skriver sina berättelser utgår Erland Josephson från något han hittat i namnlängden eller i dess närhet och konstruerar och iscensätter sedan ett litet drama. Till det yttre tämligen anspråkslöst och inte särskilt uppseendeväckande. Men ändå med en handling som varje gång bär det oförutsägbaras prägel.

Det som framkallar dessa ras, jordskred eller oväntade förvecklingar i för det mesta själslig bemärkelse är de olika namnens självbilder. De må heta Karl Henrik, Jaqueline, Vema, Tana eller Cyrillus. Alla har de sin egen uppfattning om vilka de är, inte minst i sina egna ögon. Ändå uppstår där oförhappandes glipor eller råkar de ut för den ena snubbeltråden efter den andra, både när det handlar om självkännedom och i sätten att förhålla sig till verkligheten. Personerna i novellerna stretar och drar för att få fason på sina liv. Det är sällan de lyckas. Ibland inser de själva sina tillkortakommanden. Emellanåt får de nöja sig med att läsaren förstår sammanhangen. Men då har den som tagit del av förloppet för egen del blivit en smula klokare på kuppen.

Erland Josephson hör till den sortens språkkonstnärer som har ett särskilt utvecklat sinne för ordens formbarhet, böjlighet, valörer och rikedom på innebörder. Allt detta kommer till flitig användning i en bok, där ordglädjen emellanåt övergår i rena språkpiruetterna. Här blandas det triviala med det högststämda, det alldagliga med det klurigt filosofiska, ironi med självironi och resultatet är så njutbart det kan bli. Också när det är någonting allvarligt som avhandlas, är humorn aldrig långt borta. Ofta står väsentliga livsfrågor i centrum för dessa upptåg. Förutom det för en äldre människa inte oväsentliga spörsmålet om evigheten, även sådant som har med identitet, självförakt, tomheten i tillvaron eller sätt att bemästra alla dagliga irritationer eller utmaningar att göra. Allra roligast är bokens teaterinteriör med rollen som Rosencrantz i en uppsättning av Hamlet. Stämmer till eftertanke gör novellen om Tana, som ägnar sig åt självanklagelser för att slippa konflikter med andra.
Det är oavlåtligt rena högtidsstunden att läsa Erland Josephson. Inför en författare som skriver med så här smittsamt gott humör är det helt omöjligt att inte falla till föga.

Livets glipor och snubbeltrådar

Erland Josephson skriver med smittsamt gott humör och det är helt omöjligt att inte falla till föga, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg om den i höst utgivna novellsamlingen Reskamrater.