Den lettiske poeten Imants Ziedonis dog den 3 maj 2013 efter en tids sjukdom, några veckor innan han skulle ha fyllt 80. Han var den tredje store poeten från Lettland på 1900-talet. Det andra två var Vizma Belsevica och Knuts Skujenieks.
Ziedonis debuterade på 60-talet under den så kallade tövädersperioden i Sovjet då lettiska författare tilläts att skriva kritiskt om tillståndet i sitt samhälle. Men med diktsamlingen ”Jag går in i mig själv” (1968) bröt han med socialrealismen för att istället vända sig inåt i sitt skrivande mot meditation och andlighet. Det blev huvudspåret i Ziedonis fortsatta författarskap.
Det centrala verket i Ziedonis produktion är trilogin med kortprosa ”Epifanier,” vars två första delar kom ut på 70-talet och tredje delen 1994. När han skrev dessa märkliga poetiska prosastycken, befann han sig i Bulgarien där han för första gången upplevde en total frihet i sitt skrivande. Han behövde varken vara mot Sovjet eller för ett fritt Lettland utan kunde bara vara sig själv. Det kändes som en uppenbarelse av livet och existensen och därför fick texterna heta epifanier.
Ziedonis var en mycket produktiv och populär författare och hela hans författarskap kan enligt hans svenske översättare Juris Kronbergs ses som övningar i friheten att finnas till. I Kronbergs urval ”Epifanier” ingår hans två tidigare tolkningsvolymer plus nya översättningar av Ziedonis. Glädje och förundran genomströmmar dessa texter som alltid söker sig nära intill livets egen puls.
Att vara i närheten.
Att vara nära.
Nära hos.
I Ziedonis prosastycken öppnar sig världen på nytt. Han är som ett barn som ständigt upptäcker vardagens under. Samtidigt faller skuggan från ett totalitärt samhälle in i hans lilla paradis där också sorg och död har sin givna plats.