Man ser lätt framför sig hur Ulf Lundell sitter där och skriver i sitt vita skägg och småskrockar när han skojar med oss. Hur han hittar på omöjliga namn som Joar Cirroan och Ugg Madekus och driver med myterna om sig själv. Är det han som är den åldrade rockstjärnan som liksom författaren själv ställt in sin turné följt av mediernas sjukdomsspekulationer? Kanske. Är det sant att sjukdomen bara var "sick of it all"? Möjligen.
Klart är att huvudpersonen, den berömda fotografen Joar Cirroan, bär många drag av Ulf Lundell själv. Han är bosatt i ett hus vid kusten i Skåne. Han närmar sig pensionsåldern och han är en offentlig person som feministerna stämplat som sexistisk, i Cirroans fall för att han varit modefotograf och plåtat erotiska bilder.
Vad som stämmer och inte stämmer i övrigt är svårt att avgöra och antagligen flytande. Det mesta i boken flyter och allt är i rörelse. Den åldrande fotografen går runt i sin villa och noterar vädret, sörjer det förlorade folkhemmet och avlägger rapporter om sin krånglande nya bil, en BMW X5 som oftast är på lagning.
I långa partier är Allt är i rörelse en skildring av en bitter gammal gubbe som spyr galla över samhället, människorna och biltillverkarna, vilket låter tråkigare än det faktiskt är. Ulf Lundell är en underhållande skitsnackare och har ett språk som räddar det mesta. "Man kan säga vad man vill om K:s (Kerouacs) prosa och skrivande, men DÖTT är det inte, det sjuder av liv liv liv och hunger och dårskap och hopplöshet och vilja" skriver Lundell i boken och det kunde lika gärna vara en beskrivning av hans eget författarskap.
Det tränger fram en berättelse också. Om rivaliteten och brottet med brodern Nicklas som är vd för ett förpackningsföretag, om den yngre älskarinnan Anne som kommer på helgerna och om den trötte rockstjärnan Ugg Madekus. Men de flesta tycks på Strindbergmanér vara skapade för att bolla huvudpersonens funderingar och idéer med.
Det droppas namn på fotgrafer, artister, författare och radiopratare. Det refereras väder, fågelflyttar, matlagning och djupa funderingar om tillvarons mening. Ofta i samma andetag. Urskiljningen får läsaren själv göra. Inköpandet av nya dammsugarpåsar ges samma utrymme som snaran som aldrig binds fast i takstolarna. Det är en värld med ett mediebrus som är omöjligt att leva med och omöjligt att leva utan och framför allt omöjligt att sålla i och därför måste allt med.
Enligt många skulle Ulf Lundells böcker må bra av att en redaktör hjälpte honom sålla i materialet, men jag är tveksam. Visst är det stundtals banalt, stundtals överflödigt, stundtals löjlig, men det är omöjligt att peka på något som kan tas bort utan att det rubbar balansen. Ska man skildra livet måste även det som räknas som slagg med och är det något Ulf Lundell kan så är det att skildra livet. I alla dess toppar och dalar och därför ganska sanningsenligt.