Hur kan man förstå Sverige? Varför sitter till exempel människorna inne på apoteket med små lappar i händerna? I höstens nummer av kulturtidskriften Cora berättar fyra kvinnor som flyttat till Sverige från andra länder om sitt nya land. Två av dem är Uppsalabor: konstnärerna Natasha Dahnberg, född och uppvuxen i Ryssland, och Jin Jiang, född och uppvuxen i Kina.
Det är Dahnberg som berättar om sin första erfarenhet av apoteket i Uppsala. "Jag började fundera. Kanske betalade man med något slags kuponger här? Ja, hur kunde jag veta att det finns kölappar och köautomater?"
Senare resulterade erfarenheten i en serie porslinsstatyetter föreställande varelser med annorlunda bakgrund, varav en var Kentaur på apoteket.
Natasha Dahnberg skriver även intressant om bekantskapen med den svenska konstvärldens oskrivna regler - som att det inte är så fint att jobba med reklam, att det finns bra och dåliga gallerier - liksom miljöns betydelse för ett konstnärskap.
Jin Jiang utvecklar resonemangen om just miljön: om naturen som är "vild, dominant och ödslig" och om ett samhälle där den privata sfären värderas högt. Här, skriver hon, har hon "förstått själva begreppet avstånd, såväl fysiskt som mentalt".
Men genom den nordiska konsten har hon också lärt sig närhet: "Att gå nära, så nära att man kan se minsta detalj; så nära mig själv tills jag bara hör mina egna tankar."
Den som har bjudit in Jin Jiang och Natasha Dahnberg att skriva i Cora är Cristina Karlstam, konstkritiker och tidigare biträdande kulturchef på UNT, som själv har skrivit flera texter i numret, om den sydafrikanska författaren Marlene van Niekerk samt om indisk konst.
Slutligen fastnar jag i en artikel av Yvonne Ihmels, Coras chefredaktör, om ett ämne som väcker så många svåra frågor: surrogatmoderskap. "Outsourcing av en graviditet", med andra ord. Ihmels har intervjuat den danska regissören Ditte Maria Bjerg, som har gjort pjäsen Made in India - Notes from a babyfarm. Hon berättar om några av de dokumentära berättelser som de samlat in för pjäsen. Om den indiska kvinna som faktiskt fått det bättre genom att ha varit surrogatmor; lärt sig tala engelska, skaffat hus, skickat de egna barnen till skolan. Om en annan som har fått det sämre. Och om barnlösa kvinnor från nordliga länder - men också från den indiska medelklassen - som anlitat surrogatmödrar.
Bör man förbjuda surrogatmoderskap (det är olagligt i Norden) - eller snarare kämpa för en förbättring av surrogatmödrarnas villkor och rättigheter? Det är en lika svår som viktig fråga och pjäsen lär garanterat nyansera bilden.
Snart ges chansen att se pjäsen i Uppsala: Made in India kommer till Reginateatern den 20 november.