Enver Hoxha (1908-1985), diktator i den hermetiskt slutna kommuniststaten Albanien, fördömde Chrustjovs uppmjukade linje och fortsatte in på 1980-talet med en stalinistisk terror som drabbade även hans mest lojala ministrar.
Varför? Journalisten och författaren Peter Kadhammar har sökt svar på den frågan genom att intervjua många ur Hoxhas absoluta närhet – politbyråmedlemmar och deras familjer, läkaren, städerskan, spökskrivaren, fotografen och andra som arbetade i ”Kvarteret” - det hårdbevakade område i Tirana där Hoxha och hans närmaste levde i relativ lyx med sina familjer.
Det är öppenhjärtiga vittnesmål. Ett litet fåtal är fortfarande lojala med Hoxha, men de flesta beskriver livet i tyrannens skugga som en tid av skräck och leda.
Titeln "Vi som var så lyckliga" är missvisande eftersom inte ens många av de allra mest privilegierade säger sig ha varit lyckliga. Kadhammar själv håller låg profil och kommenterar intervjuerna sparsamt - på gott och ont. Det är en ödmjuk och lyssnande hållning som säkert kan ha gjort det lättare för de intervjuade att öppna sig. Men en läsare kan lätt gå vilse bland vittnesmål och anekdoter. Större sammanhang, ekonomiska, historiska och politiska, får stå tillbaks för det personliga.
Det mest spännande i mitt tycke är den kluvna inställningen till litteratur och intellektualitet. Hoxha som lät avrätta, tortera och deportera folk på löpande band läste kopiöst, Agatha Christie och Balzac tillhörde favoriterna. Freud var givetvis totalförbjuden, inte bara för att han skriver om sex utan för att han underminerar idén om den rationella människan. ”Jaget är inte herre i sitt eget hus” är en paroll som ingen makthavare kan acceptera, allra minst en diktator.
Det hade kunnat handla om en galen kejsare. Hoxha blir missnöjd med TV-chefen som gjort exakt det Hoxha sagt åt honom att göra - skapa en musikfestival med albansk popmusik för att få ungdomen att sluta lyssna på västerländsk pop. Ingen förstår varför TV-chefen blir avsatt, och ingen vågar påpeka att idén var Hoxhas egen.
Ett värre öde drabbade premiärministern Mehmet Shehu. Hans son förlovade sig med en flicka ur en familj som varit rik och mäktig under den förkommunistiska tiden. Hoxha välsignade alliansen, närvarade vid förlovningsmottagningen - för att plötsligt ångra sig och starta en politisk förtalskampanj mot Shehu, vilket utmynnade i den senares självmord.
Exemplen kan mångfaldigas, och ju fler vittnesbörd Kadhammar samlar in, desto mer obegripligt framstår det. Varför? Av intervjuerna att döma berodde alla dessa avrättningar, deporteringar och interneringar på att de som råkat i onåd begått ”misstag” i förhållande till en oberäknelig partilinje.
I en diktatur, skriver Kadhammar i ett av de få partier där han analyserar regimen, finns rationella skäl till förtrycket: du är emot mitt styre och därför låter jag fängsla/deportera/avrätta dig. I en totalitär stat däremot, finns bara otydlighet. ”Man kan troget och entusiastiskt rätta sig efter den rådande partilinjen bara för att vakna en morgon och upptäcka att nu gäller motsatsen till det som man kvällen innan hade hyllat”.
Vad i allt detta är då ideologi, och vad är psykologi? Vad beror på gamla kvarlevande maktstrukturer, där en grym och nyckfull patriark gör vad som faller honom in, och vad beror på stenhård kommunistisk modernisering och försök att radera ut det förflutna?
Bilden som framträder ur intervjuerna är totalitärt irrationell, och jag hade önskat mer av historiska och ekonomiska sammanhang.