Det mesta kan mätas och vägas. I decilitermått, med tumstockar, skattningsskalor, vågskålar, termometrar, matematiska formler. Ja, till och med isens tjocklek och bärighet kan klassificeras.
Men kan man mäta livet? Och går det att lägga ett livsverk på en vågskål för att förstå dess mening?
Författaren, litteraturkritikern och UNT-medarbetaren Magnus Ringgren sorterar och röjer i dödsboet efter sin mamma. En tumstock med yttersta ledet avbrutet leder författare och läsare in i frågor om livet och vart det tar vägen. Detta är en diktsamling som bär Magnus Ringgrens alla goda signum; Gotland, de vardagliga tingen som existensens metaforer, Ture Sventon (som hastigast) och språket med biblisk kärvhet och kantigt språk.
Magnus Ringgren håller upp de enkla och ibland skadade föremålen ett efter ett. De blir till berättelser och betraktelser innan de antingen läggs undan eller hamnar i den svarta plastpåsen. Decilitermåttet som uppfyllde en barndom och sedan tömmer och tar tillbaka vid ålderdomen är en sådan hisnande läsning: ”Allt jag är, ibland känns det så, har passerat genom det”. Inte ens skribenten och litteraturkritikern undgår sitt mätande: ”Man kan säga allt man inte vill med tretusen tecken, tvåtusen, tusen”.
Några texter är längre, som brottstycken ur en memoar. Kasten är tvära och allvarsamheten attackeras av en återkommande underfundig och humoristisk ton: ”Mäta och det blir olika varje gång. Men det är väl inte detta som betyder måttlöshet”. Typiskt för Magnus Ringgren är hur det enkla och banala växer till något som har en näst intill kosmisk storhet: Skärmbildsbussen på jakt efter tbc i 1950-talets Gotland blir en stjärnbildsbuss och valnöten i sitt skal är en hjärna med alla dess tankar och erfarenheter.
Så kan man mäta livet, eller finns det något som inte låter sig läggas på vågskålen? Magnus Ringgren glider undan frågan med elegans och lekfullhet. Hur räknar man kattens klor, ska den lite längre upp på benet tas med också? Tveksamheten hänger fast vid oss.
”Tack Herre för att du gett oss mindre saker att grubbla över så att vi inte alltid känner oss tvungna att syssla med de större. Tack Herre för våra gamla buckliga decilitermått i bleckplåt. Tack Herre för att vi räknar fel också på det enklaste”.
Men så vid enstaka tillfällen bryter allvaret fram. Det lönar sig inte att räkna detaljerna. Ändligheten gör livet omätbart. ”Det är inte splittret som ska dö, det är jag”.
Mäta är en diktsamling jag trivs med. Här finns den djupa existensen, den igenkännbara banala vardagen, humorn, allvaret, döden och det ständiga livet, inpräglat som trädens löv i gotländsk sten.
Det finns något tranströmerskt hos Magnus Ringgren. Det metaforiska språket binder samman naturens och vardagens små detaljer med kosmisk storhet.
Så kan man mäta livet? Nej! Vi räknar ju fel på det enklaste, hur kan då livet rymmas i decilitermåttet eller utmed tumstockens linje.
Jag summerar min recension och ber datorn räkna tecknen: nästan 3 000. Så exakt blir aldrig livet. Det vet Magnus Ringgren.