Livet i fågelperspektiv

Den var liten som en kastanj, fågelungen som författaren Niklas Rådström gav namnet Absint och kring vars tillfälliga liv hos familjen Rådström han vävt en lysande liten berättelse om naturen, människan, livets korthet och värde.Upphittad av författarens hustru Catharina Günther-Rådström under en joggingtur och hemburen i hennes kupade händer skulle den lilla blåmesen komma att inspirera också henne, konstnären, till de ömsinta illustrationer som förgyller den här lilla boken ytterligare.Mötet med en medvarelseAbsint fick fågeln således heta, och så även boken, där Niklas Rådström berättar om det omvälvande mötet med en liten företrädare för de bevingade medvarelserna. Det har blivit en vardagsfilosofisk liten betraktelse, fylld av konkreta exempel på praktiska problem med att hålla den lilla varelsen vid liv, tänkvärda allusioner på människans livsvillkor liksom lågmälda diskussioner om vår tendens att förmänskliga naturen och djuren och läsa in betydelser och tolkningar i beteenden som sannolikt inte alls är relevanta.Trots det ringa omfånget — boken är inte mer än 100 sidor lång — är Absint en berättelse på många plan. Parallellt med den charmfulla beskrivningen av matning med krossade fluglik, valpfoder och annat liksom om kommunikationer via pip och rop löper författarens reflexioner om tillvaron i stort och i smått. Det är som om den lilla vilda varelsens gradvisa anpassning till familjeliv och människor väckte författarens associationer. Folk som klagar när grannar matar fåglar runt husen får honom att tänka på missnöjespolitikers gnäll. Hackspettens beteende vid fågelbordet minner Rådström om en ordförande i ett författarförbund i ett gammalt östland.Här refereras till musiker som Mahler, Beethoven, Vaughan Williams och naturligtvis Olivier Messiaen när Rådström kommer att tänka på "den värld vars sång och klanger" fågeln vaknar till. Här citeras Wittgenstein och hans berömda uttalande om att om det man inte kan tala måste man tiga. Det är i funderingarna kring möjligheten att kommunicera med andra varelser i tillvaron som Rådström konstaterar att Wittgenstein säkert menade att kommunikation mellan människor faktiskt är möjlig. Och han passar i sammanhanget på att deklarera sin tilltro till orden: "Jag kan inte komma undan känslan av att den som är skeptisk till mänsklig kommunikation omedvetet bär på känslan av att redan ha sagt för mycket."Rika utblickarNågon risk att säga för mycket löper Rådström verkligen inte i den här sparsmakade lilla boken, där man tvärtom får intrycket av att varje ords valör och karat noga kontrollerats innan det satts på pränt. Desto rikare blir utblickarna och associationerna utifrån det verbala perspektiv som kommer till användning, vare sig det handlar om den dramatiska diskrepansen mellan fågelns tilltagande frigörelsebehov och familjens samtidiga ökade beroende av och bindning till den nya lilla medlemmen i gemenskapen.Var och en som upplevt närheten till ett djur — det må vara en liten zebrafink eller en Moçambiquesiska, en huskatt eller en ridhäst — känner igen sig när Rådström beskriver hur livet berikas och vidgas och hur magiska ögonblick av ordlös gemenskap uppstår när människans blick möter djurets. Vemodigt vacker är episoden där den lilla fågeln en kväll inte återvänder till sin bur. Efter en sömnlös natt ger sig författarens hustru ut och letar efter Absint, och det är först när den lille rymlingen i gryningen är återbördad som det går att sova.En vägvisareNär fågeln till sist försvinner för gott reflekterar författaren över livets förgänglighet. "Det går inte att undkomma att Absint var en vägvisare till en värld av absolut närvaro i nuet och att den världen sakta men obönhörligt nu sluter oss ute." Och Rådström konstaterar att det i själva verket endast är just i detta nu som fågeln uppenbarade som världen finns till.Så slutar hans finstämda och tankedigra lilla bagatell i en insikt om människans tillhörighet till naturen men paradoxalt också hur fjärmade vi som nutidsmänniskor är från detta vårt ursprung.Fanns den då, den lilla blåmesen Absint, eller var den bara författarens konstruktion, en uppfunnen budbärare mellan människa och natur?Frågan är egentligen oväsentlig. Absint finns i den bok Niklas Rådström och hans hustru Catharina Günther-Rådström sammanställt med sådant synnerligen gott resultat.