Salme Malmikunnas, pensionerad garnhandlare och hjältinna i Kari Hotakainens nya bok, Människans lott, gillar varken påhittade böcker eller dem som skriver dem. Om hon måste läsa så föredrar hon faktaböcker. Däggdjuren i färg och Finlands historia, och dylika nyttigheter.
Hon reagerar därför med skepsis när en författare med skrivkramp ger henne ett ovanligt erbjudande: i utbyte mot en stor summa pengar skall hon berätta sin livshistoria för honom. Han behöver romanidéer, och i hans eget liv finns ingenting att skriva om. Salme kan inte tänka sig något värre än att hennes liv skall placeras i en påhittebok men samtidigt är hon i desperat behov av pengar. Hon sätter prislappen på sitt liv till sju tusen euro, och författaren accepterar motvilligt.
Under en serie möten på en vägkrog berättar Salme om garnhandeln som hon drev tillsammans med sin make Paavo, och om sina barn. Två döttrar och en son har Salme, och hon har skäl att vara stolt, så bra som det har gått för dem. Pekka är till och med vd för ett företag.
Men författaren märker att det finns luckor i Salmes berättelse och anar att allt inte står rätt till med hennes perfekta familj. Han har en gång stött ihop med en Pekka Malmikunnas och vet att han inte är någon vd. Och varför vill Salme inte prata om sin dotter Helena? Varför har hennes make slutat prata? Och till vad behöver hon sju tusen euro? Författaren bestämmer sig för att låta fantasin fylla hålen i berättelsen, men han kommer närmare sanningen än Salme hade önskat.
Människans lott är en egensinnig, livfull och ostyrig berättelse som obesvärat växlar stil och tonläge när den glider mellan Salmes monologer och författarens ”hittepå”-version av hennes historia. Mest färgstark är berättelsen om Pekka som bokstavligen visar sig leva på svältgränsen och vars mesta tid går åt till att skaffa sig mat. Med brunkräm i ansiktet låtsas han vara en hemlös, panflöjtspelande peruan och iförd en billig kostym går han på främlingars begravningar enbart för att kunna äta av den efterföljande måltiden. Men även Salmes döttrar, Maija och Helena, kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan i ett allt tuffare samhälle, präglat av utslagning, konkurrens, ensamhet och klassklyftor.
Människans lott tecknar en mörk bild av den nordeuropeiska samtiden. Tonen i boken är emellertid så uppskruvad och farsartad att läsaren har svårt att ta till sig av allvaret i berättelsen. Bokens dramatiska upplösning är dessutom dåligt förankrad i handlingen och känns onödigt spektakulär. Men det är också en bok som innehåller många fina ögonblick, t ex Salmes och Paavos monologer och Maijas afrikanske pojkväns livsöde. Fina är också vykorten med handfast levnadsvisdom som Salme skickar till sina barn. Den dråpliga humorn och de tvära vändningarna till trots förlorar aldrig Kari Hotakainen medkänslan för människorna han skriver om.