Livet flyttar in i föremålen

Tre timmar efter midnatt hämtas Leopold Auberg av en patrull, sätts i en boskapsvagn med andra tillfångatagna och deporteras till ett sovjetiskt arbetsläger. Han är 17 år. När de rest ett tag öppnas dörrarna och en halv itusågad get slängs in. Ryssarna har bjudit på mat.

Redan på första sidan finns en snygg ironi: Leo är i hemlighet otålig att få lämna staden, som inte är någon idyll för honom. Han är homosexuell. Ännu har han klarat sig från upptäckt, men i en småstad är det bara en tidsfråga. Straffet är fem år, lika långt som hans lägervistelse kom att bli.

I lägret skyfflar han kol och slagg, bär cement, svälter, fryser och tigger. Han formar sina tankar efter en miljö där det är likgiltigt om någon dör eller överlever. Han lär sig leva efter lägrets logik - och dess brist på logik. En nyårsnatt ställs fångarna upp, de tror att de ska skjutas. Leo ställer sig längst fram: det är bättre att skjutas först, för de som lever längst får lasta de andras lik i massgraven. Men det visar sig att de beordras gräva gropar för trädplantering i den genomfrusna marken.

Herta Müllers senaste bok, romanen Atemschaukel ("andningsgunga"), tar upp en okänd episod i Europas efterkrigshistoria. 1945, medan alla andra såg fram mot freden, deporterades Rumäniens tyskspråkiga befolkning, som bott där sedan 1700-talet, till tvångsarbete i sovjetiska läger, som ett kollektivt straff för att Tyskland startat andra världskriget. En av de deporterade var Herta Müllers mor. Modern berättade aldrig vad hon varit med om - deportationen var dessutom ett förbjudet ämne i Ceausescus Rumänien - och detta tigande präglade Müllers uppväxt.

I flera av sina tidigare böcker har hon beskrivit denna nedtyngda uppväxtmiljö - med Atemschaukel har hon sökt sig en generation bakåt, till de deporterades erfarenheter. För att kunna göra det behövde hon träffa någon som var villig att berätta om lägren. Författaren Oskar Pastior, deporterad som 17-åring, kom till hennes hjälp. De började arbeta på boken tillsammans, och när de besökte resterna av de läger där Pastior suttit, i nuvarande Ukraina, strömmade hans minnen tillbaka.

Pastior avled 2006. Vid det laget hade arbetet gjort dem till nära vänner, och det tog ett år innan Müller kunde förmå sig att fortsätta. Hon har avslutat boken för hans skull, har hon sagt, skrivit den tillsammans med minnet av honom. Resultatet kunde ha blivit ojämnt, ett lappverk, men Müller har sett till att Atemschaukel har blivit en tät, väl sammanhållen historia. De kunskaper om lägerlivet som Pastior bidragit med passar perfekt ihop med Müllers karaktäristiska språk, med dess skarpt iakttagna detaljer, dess kärvt fantasifulla bilder och egensinniga korrespondenser mellan föremål.

Vi får veta att de hemgjorda luskammarna av aluminium luktade bittert som rättika när de värmts upp under kammandet. Av bokens 64 korta kapitel handlar de flesta om var sitt föremål, och genom närbilder av dessa föremål berättar Müller om lägerlivet bit för bit - slaggen de skyfflar, mållan de plockar och kokar för att dämpa hungern, det trasiga gökuret i baracken.

När detta skrivsätt fungerar som bäst blir det lysande, som i kapitlet om cement, där den tunga cement som fångarna bär blir ett förrädiskt och flyktigt väsen: papperssäckarna spricker av sin egen tyngd, innehållet blåser bort, knastrar mellan tänderna, hamnar överallt där det inte ska. Det visar hur livet skruvas ner, flyttar in i föremålen: det som återstår av Leos känsloliv handlar om bröd, kläder och arbetsredskap. Olika slags kol och slagg får personliga egenskaper.

Men det skrivsätt Müller har valt rymmer också en svaghet. Lite för lätt faller hon in i ett litterärt språk som helst beskriver föremål, och som blivit så bra på det att det hellre beskriver föremål än människor och situationer. Därmed uppstår en distans till det beskrivna, som skyddar läsaren från lägerlivet. Berättelsen slutar handla om lidande och börjar handla om saker, den blir abstrakt och smärtfri; vissa av de beskrivna föremålen skulle kunna stå bredvid varandra på hyllan i någon kuriös antikvitetsaffär.

Leo hör till dem som överlever. Han återvänder till sin familj, än mer främmande än när han for. Som en kommentar till festtalen om vittneslitteratur konstaterar han på slutet att han alltid kommer att känna sig som ett falskt vittne inför sig själv.