Vad är det egentligen som händer i Joyce Carol Oates kursiver? I den där texten som lutar, ni vet.
Frågan kan måhända verka udda, marginell – vad spelar det för roll om bokstäverna i en bok lutar eller inte? Men faktum är att kursiverade ord, meningar, till och med hela stycken är ett så framträdande stilgrepp i Joyce Carol Oates romaner, inte minst i nyutgivna Lilla himlafågel men även i exempelvis storverket Blond, att de är omöjliga att komma runt.
Kursiverna bär på betydelser, och bidrar starkt till den febriga, överspända känsla som så ofta dominerar hennes verk. Den kursiverade texten kliar, oroar och raspar, genljuder av röster, kanske från barndomen, fragment av minnen från förr eller från en vuxenvärld som är hotfull och svår att begripa sig på. Här förstärks vanföreställningarna som skruvar sig runt i karaktärernas inre, ekar och förvrids och osäkrar läsningen – vad är det som händer, egentligen?
Man blir helt enkelt lite … orolig av den lutande texten, lite hetsad och förvirrad av språkets intensitet – vilket förstås är meningen: Joyce Carol Oates vet vad hon gör, och vart hon vill föra sin läsare.
Lilla himlafågel, så elegant översatt av rutinerade Ulla Danielsson, är på många sätt en typisk Oatesroman vad gäller miljö, karaktärer och tematik. Och språkligt, med den mäktiga, flödiga prosan som liksom bara väller fram över sidorna.
Det är bara att hänga med, och imponeras.
Berättelsen är placerad i den sjaskiga och fiktiva småstaden Sparta i staten New York, en trakt som Oates känner väl och har använt i flera tidigare romaner. Det är 1980-tal och Sparta förfaller. Bitterheten och våldet pyr ur fattigdomen och det är hårt, rått och riskabelt att leva. De två huvudkaraktärerna Krista Diehl och Aaron Kruller drabbas båda av samma traumatiska händelse: mordet på Aarons mamma Zoe Kruller. Ingen åtalas någonsin för dådet, men både Aarons pappa Delray Kruller – Zoes man – och Kristas pappa Edward Diehl – Zoes älskare – blir misstänkta.
Aaron och Krista tvingas leva i en märklig slagskugga från mordet, och i den skuld och skam som skapas runt de misstänkliggjorda fäderna. Båda är lika övertygade om sin egen pappas oskuld – och den andras skuld. De dras till varandra, Aaron och Krista. Tangerar varandras kretsar, blir på något vis besatta av varandra. Eller om det är sina egna fäder som de är besatta av, egentligen. Den starka faderskärleken förenar och försvagar dem, sorgen över en älskad pappa som svek.
För att vara uppriktig – attraktionen mellan Aaron och Krista är inte helt trovärdigt skildrad, utan känns konstruerad. Och på slutet blir jag faktiskt snopen. Oates väljer att upplösa berättelsen på ett vis som abrupt bryter den intensiva, suggestiva stämningen och istället förklarar och redogör. Jag hade velat leva kvar i osäkerheten, i de två huvudpersonernas frenetiska – men oförlösta – jakt på kärlek och något som kanske skulle kunna kallas för sinnesfrid. Det som förstördes när deras fäder fick skulden för mordet, och familjerna drogs med ner i mörkret.
Det är synd med slutet, för fram till dess är hon ju så rasande skicklig, Oates, inte minst i sin gestaltning av underläge. Jag vågar påstå att det är grundläggande i hennes författarskap, denna lojalitet med dem som på grund av kön, etnicitet eller klass hamnar längst ner i maktordningen. Som Krista som är kvinna i en påtagligt manlig värld, och Aaron med stänk av indianblod i ådrorna – två dåliga utgångslägen i Sparta 1980 och de formas båda av fördomar och maktspel. Tvingas fly eller slåss för att överleva, fäktar och längtar men når aldrig riktigt fram.
Och som läsare är man där, exakt där, och även om man tycker att de handlar fel, självdestruktivt eller bara helt åt helvete, förstår man alltid bevekelsegrunden – Oates tvekar aldrig över perspektivet.