Fredrik Ekelund har en bred produktion bakom sig både som romanförfattare, lyriker och dramatiker. Han är också något av en fotbollsnörd som gett ut en bok om fotbollens förlovade land Brasilien och en annan om en resa till det fotbollstokiga Italien. Annars utspelar sig hans författarskap oftast i Malmö där han också bor. Ekelund debuterade 1984 med en skildring från Malmö hamn och 2008 återkom han till hamnmiljön i romanen M/S Tiden som fick fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris. Nu ger han ut en självbiografisk barndomsskildring från Malmö: Fadevår, tack för ljuset! Varje kapitel avslutas med en humoristisk bön som inleds just av ordet fadevår.
Ekelund föddes 1953 i Uppsala och flyttade nio år gammal till Malmö där hans far hade fått en läkartjänst. Den nya romanen tar avstamp i april 1963 då den nioårige Fredrik precis anlänt till den nya hemstaden. Det är de gyllene åren när ekonomin går på högvarv i sossarnas Sverige, den bästa av världar. Han kommer till ett radhusområde i utkanten av Malmö där man kan ”varken skiljas eller dö”. Det är en lycklig bok som Ekelund skrivit om lyckan över att vara pojke och bara finnas till i ett evigt nu.
Bokens berättare heter Fredde och han berättar med en stor portion humor och på sitt eget speciella idiom om den nya underbara värld som han invigs i där fotbollen är kung. Ett roligt grepp är att Ekelund inflikar paratetiska kommentarer och förklaringar av termer i den löpande texten. Dessutom låter han dåtid och nutid spegla varandra vilket skapar en djupdimension av sorg och vemod i berättelsen.
Även lyckan har sin mörka fond. Freddes farbror har blivit ”lobbitimerad” för sin ångest och ett original i kvarteret brukar plötsligt dyka upp i radhuset för att känna på kuddar. Det mörka tar till sist sin boning också hos Fredde som drabbas av akut ångest över livets meningslöshet varefter han hamnar på barnpsyket. Det som ändå håller ihop världen är popmusiken och fotbollen. Han håller koll på fotbollsresultat och gör upp egna listor över favoritlåtar från Tio-i-topp och Englandslistan.
I en stark scen försöker Fredde åka ifrån sin ångest på moped då han kör med gasen i botten för att undkomma ”att:et, att tvillingparet död & liv finns”. Ångestperioderna återkommer sedan ända upp i vuxen ålder. Fadevår, tack för ljuset! skildrar en tidsresa tillbaka till den tioårige pojke som Fredrik Ekelund en gång var och ett försök att förstå vem han blivit. Det är en resa till insikten att existensen är ”ett sår, ett vrål”. I tonåren läser Fredde Camus Främlingen och identifierar sig starkt med huvudpersonen.
Men kanske är Fadevår, tack för ljuset! alltför episodisk för att riktigt gripa tag. När jag stängt boken lämnar den kvar en fadd smak av nostalgi. Och nostalgi är som Ekelund själv noterar på ett ställe i boken en sjukdom som på 1700-talet ansågs vara dödlig. För en romanförfattare är den dödlig ännu på 2010-talet.