Liv som går till spillo

Vissa författare skapar romangestalter som är så levande att man nästan luras att tro att de existerar i verkliga livet. Hedwig ”Hedda” Langmark i Sigrid Combüchens nya roman Spill är en sådan figur. Boken skildrar hennes uppväxt i trettiotalets Lund, och senare ungdomstiden i Stockholm. Föräldrarnas relation är kärlekslös, men barndomen trygg. Hedda får fina betyg, är fantastiskt händig, och omtyckt av karlarna.

Underrubriken, en damroman, alluderar på Georg Brandes förklenande kommentar om Victoria Benedictssons Fru Marianne. Brandes menade att boken var en ”damroman”, det vill säga ”bara” handlade om kvinnor, känslor och mode. I Spill har Combüchen usurperat uttrycket, omvandlat det från något negativt till positivt. Spill är mycket riktigt en damroman, den handlar om kvinnor, känslor och mode. Och den är riktigt, riktigt läsvärd.

Boken börjar med ett brev. Hedwig Langmark, nu pensionerad hemmafru i Spanien, skriver till Sigrid Combüchen. Hon har känt igen sig i ett fotografi i en novell. Hon är nyfiken, vill veta mer. Vem har Combüchen fått fotot av? En intensiv brevväxling inleds samtidigt som Combüchen börjar skriva den bok man håller i handen – romanen om Hedda. Berättargreppet är briljant, för via breven får läsaren ta del av Heddas version. Combüchens skildring av Heddas liv får sålunda en ”autentisk”, oförmedlad motpol. Greppet ger dessutom inblick i textens framväxt. Spill blir därmed en metaroman, ett verk som reflekterar över sin egen tillblivelse. Combüchen ger här – eller gör hon? författaren Sigrid Combüchen är ju naturligtvis lika fiktiv som huvudpersonen – en inblick i författarskapets vedermödor, om det svåra i ”att balansera leda och koncentration”.

Efter studenten flyttar Hedda till Stockholm, utbildar sig till sömmerska. Skolan är, som en av bröderna uttrycker det, ”spilltid”. Faktum är att mycket i Heddas liv går till spillo. Talangen, betygen, skönheten. Ingenting går hennes väg: slumpen och tillfälligheternas spel är inte nådiga. Men vem har rätt att döma? Spill eller inte. Vad som är värdefullt och användbart ligger i betraktarens öga. Hedda den äldre är tillfreds med sitt liv. De är de andra, däribland författaren Sigrid Combüchen, som har synpunkter.

Titelns spill förekommer lite varstans och syftar på det som blir över, resterna. I en scen har lundaväninnan, den frigjorda Ida, byggt en stuga.  Golvplankorna har hon fått från en kamrat. Ida förklarar att det är spill, men utan spikar och skevheter, och därmed användbart. Även det att vara författare är att använda sig av spill: ”Nej, man bygger inte fiktion av nytillverkat material – som ordet förespeglar – utan i huvudsak av ruinrester.”

Spill är en fröjd att läsa. Gång efter annan kommer jag på mig själv med att göra små utropstecken i marginalen. Texten är full med aforismer, scenerna fastnar. Särskilt lyckade är de som underbygger personporträtten. Då Hedda bjuder sin snåla matmor och dennas dotter på en middag i lyxklass avslutas måltiden med tre små hjortrongrottor: ”De åt dem med gråtfärdig min, som om hon [Hedda] försökte förstöra deras liv genom att peka ut alternativ. De tittade på varandra med snabba blickar som betydde att hon varken fick klandras eller uppmuntras.”
Det är träffande, roligt och luktar Augustprisnominering lång väg. Årets bokhöst har knappt börjat, med Spill sätter Combüchen ribban högt.