Vad läste vanligt folk under de tolv år då nazisterna styrde Tyskland? Vad läste ledargarnityret? Och soldaterna vid fronten? Vad skrevs det för slags böcker? Dessa och andra litteraturrelaterade frågor besvaras av den tyske författaren Christian Adam i hans informativa och fängslande monografi Lesen unter Hitler.
De undersökta böckerna – inklusive kiosklitteratur och propagandaskrifter – är indelade i tio grupper av bästsäljare. På första plats kommer överraskande nog inte skönlitterära romaner utan populära faktaböcker med titlar som Anilin av Karl Aloys Schenzinger (1937), den mest framgångsrika berättande texten under Tredje riket (på svenska 1941 under titeln Anilin. Roman om en storindustri). ”Böckernas bok” i Nazityskland var naturligtvis Adolf Hitlers Mein Kampf 1-2 (1925/27); på svenska 1934. Boken lär ha sålts i över tolv miljoner exemplar. Om det virriga verket också lästes av så många kan starkt betvivlas: den gavs ofta i present åt unga brudpar. På diktatorns nattduksbord låg böcker om schäferhundar, arkitektur, historia, teknik och gärna också äventyrsböcker om indianer och Vilda västern av Karl May.
Böcker om krig hade av lättförståeliga skäl högkonjunktur. En av de bästa krigsromaner som skrivits på tyska är Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt (1929), en realistisk och antimilitaristisk skildring av de blodiga striderna under första världskriget. Den såldes i en miljon exemplar under första året. När nazisterna tagit makten, brändes boken på bål och författaren drevs i landsflykt. Den största framgången under andra världskriget i genren krigslitteratur hade ubåtskaptenen Günther Prien med Min väg till Scapa Flow (1940, året därpå på svenska), som handlar om U 47:s bedrift att tränga in i den engelska flottbasen vid Orkneyöarna och där sänka slagskeppet Royal Oak. Av den såldes 890 000 exemplar.
Humoristisk litteratur var efterfrågad under kriget, när hemmafronten började svikta. Till de tidlösa böckerna i denna genre hör Heinrich Spoerls Der Maulkorb (egentligen munkorgen), en parodi på underdånighet. Hos oss fick den titeln Hela stan talar om det! (1937). Tvärtemot vad man skulle tro, lästes utländska författare i Nazityskland. En bästsäljare var schweizaren John Knittel med Via Mala och El Hakim. Ännu mera populär var Margaret Mitchell med sin världssuccé Borta med vinden (1937). Inte minst av kulturpolitiska ”och ”ariska” skäl lästes gärna nordiska författare, bland andra Trygve Gulbranssens Björndal-trilogi och nazisympatisören och englandshataren Knut Hamsun, för Goebbels ”den störste levande berättaren”.
De tyska klassikerna och romantikerna sattes på piedestal i Tredje riket, i synnerhet som nazisterna såg sig som deras ”kulturella arvtagare”. Men de lästes också av dem som ville undvika den bruna samtidslitteraturen. En riktig kultbok var Rainer Maria Rilkes Kornetten Christoph Rilkes visa om kärlek och död. Den genuint nazistiska, folkliga skönlitteraturen blev aldrig någon framgångssaga. Bland de 100 mest sålda litterära böckerna finns relativt få vilka kan klassas som rasistisk ”Blut-und-Boden”-litteratur. Det finns dock några undantag, till exempel Hans Grimm, Volk ohne Raum (Folk utan livsrum), under 1933-1945 såld i 340 000 exemplar. År 1951 grundade författaren förlaget Klosterhaus som fortfarande ger ut hans böcker. Enligt förlaget har Volk ohne Raum hittills sålts i en miljon exemplar…
En bok som förtjänar särskild uppmärksamhet: På marmorklipporna (1939) av den högt dekorerade frontofficeren i båda (!) världskrigen, Ernst Jünger. Den har tolkats som en nyckelroman om Tredje riket. Romanen handlar om en civilisations undergång och förlusten av alla etiska värden, av många uppfattad som en parabel om NS-tiden, kanske en av de mest kritiska böcker om nationalsocialismen som kunde publiceras i Tyskland. Om man bland den tidens bästsäljare vill urskilja några genrer där regimen hade viss framgång, kan man nämna faktaboken, levnadsteckningar, böcker om krig och explicita propagandaskrifter. Men när det gäller skönlitteraturen, misslyckades de bruna makthavarna kapitalt.
Med sin välskrivna och faktaspäckade monografi har Christian Adam givit ett viktigt bidrag till tysk mentalitetshistoria i en mycket mörk tid.