Under naziåren och så länge en utresa var möjlig, valde många tyska vetenskapsmän, författare och intellektuella att lämna landet. Där ingick en inte obetydlig del av den judiska befolkningen. För de flesta av dem som blev kvar väntade Holocaust. Många oppositionella placerades i koncentrationsläger. Andra valde att gå i ”inre emigration”. Begreppet myntades av Frank Thiess, som odlade ett slags dubbelliv och själv tog sin tillflykt till en skyddad värld dit Hitler inte nådde.
Försöken efter krigsslutet 1945 att reorganisera den tyska litteraturen präglades redan från början av tydliga motsättningar mellan landets östra och västra ockupationszoner. Deutsche Akademie delades i två. Theodor W Adorno menade att ingen litteratur längre var möjlig efter Auschwitz. Hans Werner Richter och Wolfdietrich Schnurre bildade Gruppe 47 med syftet att börja på nytt och röja upp efter Hitlerårens språkförskämning och förtryck av det fria ordet.
Ett av de första ämnena att ta itu med var det allra mest ohyggliga som skett: folkmordet på judarna. Hur författarna närmat sig denna fråga behandlar professorn i tyska Sture Packalén i sin i dagarna utgivna studie Tyska minnesgemenskaper. Det är en angelägen bok som ger temat en mångsidig belysning. I dag när de sista vittnena och överlevandena från förintelselägren snart är borta, behövs strategier för hur minnet skall bemästras och bevaras och förbli levande. Holocaust hör till det som inte får relativiseras.
Sture Packalén inleder sin bok med en översikt över samhällsutvecklingen alltsedan det tolvåriga tusenårsrikets sammanbrott. Han följer de olika faserna med början i Nürnbergprocessen och avnazifieringen efter krigsslutet. Redan här går det att se skillnader mellan de sovjetiska och de västliga delarna. Likaså i de litterära genomslagen, där det blivande DDR inte ville kännas vid judeförföljelserna utan såg dem som en västtysk angelägenhet. På det övergripande planet stod under efterkrigsåren heller inte ansvaret för vad som hänt i främsta rummet. Det mesta handlade i stället om den egna plågan och lidandet, döda anförvanter, hungern och bostadsbristen. Det som Stig Dagerman, som utomstående betraktare, skildrar så mästerligt i den nu i vår publicerade nyutgåvan av Tysk höst.
Under Adenauerepoken fanns det visserligen både en skulddebatt och en del försök att närma sig det nära förflutnas vanvett. Men författarna färdades huvudsakligen längs andra spår. Günter Grass, Uwe Johnson, Siegfried Lenz och Martin Walser hör till de mest uppmärksammade. Heinrich Böll höll den framväxande Förbundsrepubliken under uppsikt. I arbetar- och bondestaten i öst framträdde Christa Wolf som en orädd röst, när hon beskrev hur tanke- och känslomönstren med ursprung i nazidiktaturen levde kvar. Medelklassungdomens revolt 1968 i väst understöddes av DDR, som därmed ville destabilisera grannlandet. Den som vill ta del av de judiska erfarenheterna får vända sig till de diktare som tillbringade Hitleråren i exil eller överlevde interneringen: Nelly Sachs, Paul Celan och Peter Weiss för att nämna några.
För att ge en överblick över hur författarna närmade sig Förintelsen använder Sture Packalén en från socialpsykologen Harald Welzer övertagen tankemodell med tre minnesgemenskaper. Till den första hör den generation som själv upplevt 30-talet och krigsåren och som hade anförvanter bland såväl förövare som medlöpare. Förutom redan nämnda ingår här även Ingeborg Bachmann, som i sitt författarskap utöver skulden också tangerar ondskan som en framträdande erfarenhet. Den frågan berör Packalén inte, men den skulle kunna föras vidare till såväl Elfriede Jelinek som Herta Müller. Kanske temat för nästa bok? I den andra minnesgemenskapen innefattas utöver de judiska rösterna dessutom exilförfattare som Bertolt Brecht och Anna Seghers. Den tredje gruppen består av i vår tid verksamma författare alltifrån Bernhard Schlink till den i dagarna 90-årige Marcel Reich-Ranicki. Ett sentida exempel hade Jenny Erpenbecks 2008 publicerade roman Heimsuchung kunnat vara med dess inlagda Anne Frank-berättelse.
Dagens invandring av judar från Ryssland och deras förhållande till Förintelsen är ytterligare ett tema som lämnats åt sidan. Liksom frågans plats i 2010-talets mångkulturella och socialt heterogena Tyskland. Även här skulle säkert den ”kreativa blick” som Packalén skriver om som litteraturens uppgift inför framtiden kunna ge fruktbara resultat. Hans bok visar att dess upphovsman äger alla förutsättningar för en sådan utvidgning av detta ofrånkomliga ämne.