Litteraturarvet i databaser
För att börja bygga upp en databas med "det svenska litteraturarvet" har Svenska Akademien tilldelats tre miljoner kronor på två år. Lars Furuland pekar på några av de problem som kan uppstå vid genomförandet av detta jätteprojekt.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ständige sekreteraren Horace Engdahl uttalade sig häromdagen i Svenska Dagbladet (22 jan) och lämnade vissa upplysningar om detta jätteprojekt som tycks befinna sig i ett tidigt planeringsskede.
Om databankens tillkomst säger akademisekreteraren, att den "innebär att ingen svensk läsare befinner sig längre än ett par kommandon på tangentbordet från en text". Projektet är sannerligen vittsyftande. Skönlitteratur, både poesi och
prosa, skall fylla litteraturbanken, men man har även historiska och religiösa verk i åtanke. Texterna tänker man sig skall finnas i två versioner: en avsedd för forskare med sökbart innehåll och en för läsare "i ett utskriftsvänligt format".
Betydelsefull litteratur
Om de upphovsrättsliga problemen kan lösas skall banken också uppdateras med samtida verk; 10—20 år bör räcka för att få banken fullt utbyggd. Optimistiskt tänker Engdahl sig att de kommersiella intressena försvinner när första upplagan gått på rea. "Efter rean säljs verket ofta tillbaka till författaren eller mals ner."
Hittills har inte mer än det här refererade avslöjats om planeringen. Men kritiska punkter skymtar förstås — och inte bara beträffande upphovsrättsliga frågor för verken inom sjuttioårsgränsen. Basen skall innehålla "all betydelsefull litteratur på svenska från medeltiden och framåt" och med tanke på den väldiga årliga svenska bokutgivningen behövs säkerligen reservationen att databasen skall bestå av den betydelsefulla litteraturen. Det bör bli en nog så maktpåliggande uppgift att välja ut texterna.
Praktiska erfarenheter och kanske viss vägledning kan den nya satsningen inhämta från Projekt Runeberg vid Linköpings universitet, en ideell verksamhet som länge har scannat in eftertraktade böcker. "The Internet's biggest
center for Nordic literature", står det på hemsidan. För närvarande finns 420 sökbara titlar i Projekt Runeberg. På sin hemsida vädjar man till litteraturälskare som äger en scanner att hjälpa till med inläsningen eller åtminstone biträda med korrekturläsning och indexering.
Ännu ett problem för Akademiens databas skall avslutningsvis beröras. Alla gymnasieutbildade har ju genom utbildningssystemet fått lära sig vad som ryms inom en svensk nationell litterär kanon. Denna skapades under nationalismens framväxt på 1800-talet alltifrån Atterboms grundläggande historia Svenska Siare och Skalder. Visserligen lästes på senare år i gymnasierna i allmänhet även några prov från de grekiska, franska, tyska och engelska klassikerna.
Och Gunnar Tideström kom lovvärt nog med en gymnasie-antologi som även innehöll vissa prov ur den utländska litteraturen. Ändå har den högre utbildningen och de svenska litteraturhandböckerna först och sist prioriterat det svenska
litteraturarvet. Den utländska diktningen har framför allt betraktats som en påverkningsfaktor på den svenska litteraturen.
Översättningslitteratur
Innebörden i begreppet "svensk litteratur" har tyvärr sällan diskuterats utanför de litteratursociologiska fackkretsarna. Det behöver ingalunda definieras som original ursprungligen skrivna på svenska — så som vanligen
sker. Det kan ju också innefatta all på svenska språket förekommande litteratur, oavsett tillkomstland.
Om man utgår från den senare definitionen blir den svenska litteraturen genast mer spännande. I dag är tre av fyra böcker som utkommer på svenska i själva verket översättningar. TS Eliot hör till den svenska modernismens historia tack vare skickliga översättningar.
"Svenskt original" eller ej
Nalle Puh i Brita af Geijerstams tolkning berikar den svenska barnlitteraturen. Roland Barthes och Pierre Bourdieu är lysande som essäister även på svenska. Simenon är en av de absolut främsta deckarförfattarna som utkommit på svenska. Gorkij, Jack London och de latinamerikanska epikerna tillhör även vår arbetarlitteratur och bör läsas under jämförelser med våra främsta, Ivar Lo, Moa och Fridegård. I folkbiblioteken står de ofta på samma avdelning, sida vid sida.
Just så har de mest engagerade svenska läsarna betraktat litteraturbeståndet. De har haft sina olika intresseområden och inte nämnvärt brytt sig om ifall en viss bok är ett "svenskt original" eller ej — bara översättningen har varit väl utförd.
Det finns sannerligen mycket för Svenska Akademien att överväga även vad gäller det "svenska" kulturarvet.