Litterära vivisektioner

Kan man tänka sig en roman som en anatomisk teater? En plats för offentliga dissektioner, där den skalpellbeväpnade författaren inför en storögd publik skär upp, blottlägger och vänder ut och in på en människas inre; lyfter det ena anatomiska skiktet efter det andra, hud, fett, muskler och bindvävshinnor, för att försöka lista ut hur människokroppen egentligen fungerar? Tja, varför inte. I sin debutroman Den anatomiska teatern gör Linda Örtenblad just detta, och hon lägger snitten med poetisk precision och stor hantverksskicklighet.Föremålen för Örtenblads psykosomatiska-existentiella undersökningar är dock inte vilka socialrealistiska genomsnittsmänniskor som helst. Här finns en Kaspar Hauser-lik flicka, som växt upp tillsammans med en apflock i ett forskarsamhälles utkant, och en havande kvinna vars foster spårlöst försvinner i livmodern, utan att graviditeten för den skull avbryts. Här finns en man som faller offer för sina egna suggestioner efter att ha fått ett grishjärta intransplanterat i kroppen, och en antropomorf robotflicka som sänds ut i rymden för att tillbringa evighetens kalla natt mol allena.Det är en konstifik legering av fakta och fiktion, science fiction och ursprungsmyter, dröm, fantasi och verklighet som Örtenblad skrivit, och som romanstämpeln inte gör riktig rättvisa. Snarare än en roman rör det sig om tre fristående berättelser, och snarare än berättelser rör det sig om ett slags meditationer, ett tredelat prosapoem, där vissa element introduceras, försvinner och återkommer i ständigt nya sammanhang, som cirkulerade de fritt i romankroppens blodomlopp.Med sina litterära vivisektioner tecknar Örtenblad en kroppens fenomenologi, hur kroppen tar in, bearbetar och kommunicerar information. Det är poetiskt, fantasieggande och stämningsmättat. Den återkommande bilden av havet, som rör sig "fram och åter, tungt som någon som vänder sig i sömnen", blir här också en bild av själva berättelsen, som stilla vaggar läsaren mellan sina tematiska poler, mäter avståndet mellan djur och människa, människa och maskin, avstånd och närhet, närvaro och frånvaro.Programmatisk stilMen trots att det finns mycket att tycka om i denna bok, blir jag aldrig riktigt berörd av själva historien, eller vad man ska kalla det. Helheten. Kanske har det att göra med den dröjande, passivt registrerande stilen, som jag upplever som något formstöpt och programmatisk. Ibland har jag känslan av att Marguerite Duras har givit upphov till en hel generation av somnambula, handlingsförlamade betrakterskor, en hel litteratur som fastnat i önskningar och negationer, approximationer och konditionalis ("Jag önskar att han inte...", "Kanske...", "Om jag hade...").Om jag hade något att säga till om, skulle jag till nästa bok önska att Örtenblad bryter sig ut ur den instängda själens rum, för att i stället utforska de gemensamma ytorna, dynamiken i de mellanmänskliga relationerna, världen utanför det enskilda medvetandet. Kanske rent av skriva en sammanhängande berättelse, med lite mer handling, lite mer ... action.