Litterära stjärnfall

Plötsligt verkar det ligga i tiden med en genre som länge fungerat som ett rent skällsord, science fiction (eller sf). I den senaste boken i serien Bonnier Essä, Stjärnfall — om sf, bereds utrymme för tre svenska författare att diskutera sf-litteraturens särdrag och de sätt på vilka denna genre utövat en alldeles särskild lockelse eller t o m erbjudit ett slags intellektuell frizon. Författarna, Lars Jakobson, Steve Sem-Sandberg och Ola Larsmo, har alla haft långvarig kontakt med science fiction — Sem-Sandberg debuterade som sf-författare redan på 1970-talet och hos Jakobson utspelades en inte försumbar del av hans senaste roman på vår röda grannplanet.Lika överens som de tre essäisterna verkar vara om att sf, när den är som bäst, gör saker med läsaren som ingen annan litteratur förmår, lika överens verkar de också vara om att genren redan sett sina bästa dagar, och att den i själva verket hade gjort det redan innan cyberpunkarna flyttade in på 1980-talet.Anledningen, menar de, är att science fiction under de senaste decennierna i allt större utsträckning försökt, men ofta misslyckats med, att närma sig den psykologiska samtidsrealismen.Angrepp på samtidsrealismenI inställningen till denna träder också några av essäisternas största olikheter fram. Medan Larsmo och Sem-Sandberg elegant balanserar mellan olika typer av litteratur dröjer det inte länge förrän man uppfattar stora delar av Lars Jakobsons essä som ett angrepp mot allt vad samtidsrealism heter. I likhet med många andra sf-läsare etiketteras det mesta som faller utanför genren som mainstream, och Jakobson skräder väl knappast orden när han vill påvisa denna litteraturs tillkortakommanden — när han talar om "mainstreams hermetiskt igensvetsade snälltågsvagn" är det väl närmast så att man kan se framför sig hur han tar betäckning i laserbunkern. (Med tanke på den avoga inställningen gentemot det mesta utanför genren är det också en aning märkligt att det är i Jakobsons essä de mest flagranta av bokens ganska många faktafel smugit sig in.)Vetenskapligt inslag nedtonasUtan poänger är nu knappast hans långa essä, särskilt inte de avsnitt där han diskuterar hur genren fungerar, hur en sf-text faktiskt berättas. Jakobson, som gärna talar om genren utifrån den svarte, homosexuelle sf-författaren Samuel R Delanys verk, tonar här ned det vetenskapliga inslaget och framhåller att det snarast handlar om en attityd, att författaren mer än i de flesta former av litteratur bygger upp en hel värld vilken sedan skildras inifrån, med den fiktiva världens egen röst.Liknande, världsskapande egenskaper hos science fiction diskuteras också av Steve Sem-Sandberg. Han menar att genrens innersta drivkraft är att förstå och behärska en främmande men fortfarande realistisk verklighet, och att läsaren i mötet med denna av språk vävda värld inte sällan blir tvungen att skärpa sina sinnen på fiktionsvärldens beskaffenhet — detta till skillnad från att vaggas till ro i mer lättuggade, samtidsrealistiska texter om en redan för alla välbekant verklighet.Att genrens världsskapande förmåga kan användas till förbluffande ändamål är något som Ola Larsmo tar fasta på. I sin essä tar han ett betydligt större grepp om ämnet och ställer inledningsvis frågan vart Rilkes änglar och det sublima tog vägen under 1900-talet. Typografiska experimentLarsmos svar är att änglarna alltsedan modernismens genombrott gått och gömt sig i populärkulturen, och då särskilt i sf-genren med dess möjligheter att frammana det fansen en gång i tiden kallade "sense of wonder". I en studie avsf-författaren Alfred Besters 50-talsklassiker The stars my destination lyckas han snart också lirka fram några änglafjädrar, i synnerhet genom att lyfta fram romanens typografiska experiment med att skildra synestetiska upplevelser. Övertygande argumenterar han för att det är i punkter när en sf-text djupnar, när verkligheten inte riktigt visar sig vara vattentät, som science fiction verkar genom ett slags främmandegörande. Det är, menar han, i dessa ögonblick av radikal omtolkning och omvärdering, t ex i närkontakten med det fullständigt främmande, som genren också har sin närmaste släktskap med det sublima.I likhet med romantikens konstideal kan sf-litteraturen nämligen framkalla skräckinjagande, svindlande upplevelser som ifrågasätter vardagliga försanthållanden. Om det sedan är denna släktskap som givit science fiction dåligt rykte låter sig kanske inte sägas en gång för alla, men åtminstone Larsmo verkar övertygad om den saken.