Litteraturvärlden skälvde till när Vita tänder år 2000 slog ner i det nya millenniet – en ung, urban, slagfärdig och bildad samtidsroman som tycktes falla nästan alla på läppen – och Zadie Smith blev en av ytterst få att få sitt författarskap kanoniserat redan med debuten.
Tolv år senare är Smith aktuell med sin fjärde roman, en bok som av det yttre att döma ser ut att vara en återkomst till hennes rötter och debutromanen: NW, som står för North West och syftar på Londons nordvästra delar, utspelar sig i en miljö och ett sammanhang som är fullt igenkännbar från Vita tänder. Zadie Smith skriver om ämnen som ”egentligen” borde uppfattas som tunga, om klassamhälle och segregation, om kulturella skillnader och olika former av utsatthet. Men hon gör det med sådan lätthet och espri att hennes böcker alltid känns mer som bildade – och bildande – underhållningsromaner (i ordets bästa bemärkelse).
NW kretsar huvudsakligen kring de två kvinnorna Leah och Keisha/Natalie och deras liv i den fiktiva stadsdelen Caldwell. De är barndomsvänner, Leah vit, Keisha svart, och är två av de få från deras grundskola som via universitetsstudier lyckats ta sig vidare från den utpräglade arbetarklasstillvaro de kommer ifrån. Men romanscenen är också deras respektive makars, familjers och vänners. Och den tillhör också Felix, en man vars tragiska öde på ytan inte ser ut att ha några kopplingar till Leahs och Keishas liv, och Nathan, hunken från barndomen som nu blivit pundare och som ytterst binder de övriga berättelserna samman.
Inför utgivningen av sin essäsamling Changing my mind, publicerade Smith en essä om essäkonstens inneboende väsen i The Guardian, under rubriken ”An essay is an act of imagination”. Där beskrev Smith hur essän – till skillnad från andra litterära genrer, som romanen – erbjuder möjligheten till perfektion. Inga svaga punkter, inga brister, inga ord som hänger löst. Essäns form pockar på renhet, stringens och det går att polera den i evigheter. Romanen är enligt Smith mer excentrisk, oren och till och med pinsam till sin natur.
Den tanken är fullt möjlig att applicera också på Smiths eget författarskap. NW skiljer sig ganska markant inte bara från Smiths essäistik utan också hennes tidigare romaner; berättarstrukturen är mer komplicerad, mer ”experimentell” om man så vill. Det excentriskt ”orena” finns där redan från början: initialt är NW svårgenomtränglig, med en märklig blandning av hård Londonslang och avancerad meningsuppbyggnad, på ett sätt som säkert skrämmer bort många läsare som uppskattat Smith för det mer traditionellt episka berättande som i viss mån präglade debuten, men framför allt hennes andra stora roman Om skönhet.
Smith låter läsaren ta del av karaktärernas och stadens liv med en form som understryker det fragmentariska och oordnade i tillvaron. Kronologin är uppbruten och boken är indelad i avdelningar som var för sig utgör olika perspektiv på olika perioder av deras liv. Trådarna knyts inte ihop på slutet, det som hänger i luften förblir hängande. NW innehåller inga fullständiga karaktärsbiografier, snarare är det pusselbitar som så sakteliga skapar ett skönjbart motiv, men fortfarande vid romanens slut ett ofullständigt sådant.
Är det otillfredsställande? Nej, tvärtom. Smiths förmåga att ständigt förnya sig genom lekar med den litterära formen gör det enbart spännande att få bekanta sig med en ny titel ur hennes hand. Och med NW tar Smith ett stort kliv framåt som en av de mest intressanta samtidsförfattarna, samtidigt som hon befäster den roll som den ultimata uttolkaren av modernt Londonliv som debuten förlänade henne. Det är en roman att läsa och att läsa om.