Barbro Lindgren är en av de mest kända barnboksförfattarna i Sverige. Det råder inget tvivel om det. Vem född på 60-talet har inte hört hennes texter på skivan Goda’ goda’ med Jojje Wadenius? Vem född på 70-talet har inte läst Loranga, Masarin och Dartanjang? Vem född på 80-talet har inte börjat sitt liv med att läsa Maxböckerna? Till mina barnboksfavoriter hör böckerna om den vilda bebisen och de om Benny. Också inom barnteatern har hennes böcker gestaltats i oförglömliga föreställningar som Tungt gräs, Sagan om den lilla farbrorn och Vems lilla mössa flyger.
Vad inte många vet är att hon också är en utmärkt lyriker av det lite mer okonventionella slaget. Hon skriver prosadikter och vers med ojämn högermarginal. För ett antal år sedan kom hennes samlade dikter med både barn och vuxendikter.
När jag läser Ingenting händer två gånger – en slags prosalyriska dagboksanteckningar – som kommer ut i dag slår det mig hur Lindgren aldrig väjer för döden eller det mörka. Detta finns där ständigt närvarande i vardagen, i livet. Förgängelsen finns där, livet – det som är kvar av det – tynar sakta bort utan att det är skrämmande. Här är det ett dött rådjur som hennes berättarjag intresserar sig för och betraktar nyfiket med jämna mellanrum. Sådant kan läsas som en naiv blick på livet – barnet som inte riktigt förstår konsekvenserna av döden – men det är också en saklig blick utan ett inlärt beteende. Lindgren tar oss till kärnan av döden: konstaterar den.
Läsaren får ha vilka känslor den vill. Hon befriar genom att inte kräva sorg – visst händer det att hon vill styra lite på ett lite humoristiskt sätt, när hon skriver för vuxna: ”Bland det jobbigaste med döden är att de anhöriga till varje pris vill få de avdöda till något mycket mer än de var i livet. Varför kan inte folk få vara medelmåttor även efter döden?”
Ingenting händer två gånger rör sig i Glömminge på Öland. Det börjar om våren i april 2010 och slutar i januari i år. Lindgren skriver för vuxna, helt nödvändigt är att man uppfattar författarens glimt i ögat. Våren och sommaren är lätta och lekande, det fortsätter på hösten och vintern – om än aningen nedtonat. På hösten citerar hon stora sjok Kafka och finner vändningar i hans språk att le åt. I november skriver hon ”Bomberna faller och faller i Afghanistan och här sitter jag och gläds åt min lilla betongpadda.” Lättsinnet är fortfarande där men man känner att det är mörkt och ensligt om vintern på Öland.
Den 2 november kommer en kort anteckning som beskriver exakt vad det är att vara lätt i sinnet. Hon har på promenaderna med sin hund sett ett korvskinn intill vägen. Det har skapat ett slags hemkänsla, så det har fått ligga kvar. Hon skriver: ”I fråga om korvskinnet så hade det aldrig blivit någon tradition, om det inte råkat vara en ljus period i mitt liv. Under de nattsvarta åren hade jag aldrig ägnat det en tanke.”
Likaså finns här inte någon blind vördnad för ”stora mästare”. Lindgren citerar förvisso Kafka, Nietzsche och Beckett men inte för att briljera. Det handlar hos henne om att stå i jämlik dialog med dem, att använda deras tankar i sin egen vardag: ”Eftersom jag inte har läst filosofi utan tänkt ut allt själv, så händer det någon gång att jag får lust att se vad till exempel Nietzsche har tänkt ut. Och döm om min förvåning när jag ser att jag redan tänkt ut det han skriver.”
Det finns böcker som är så bra att man skulle vilja citera hela boken. Den här hör till dem. Här finns mycket finurligheter att le åt. Det mesta gör att livet känns lite lättare att leva – det ger perspektiv. Lindgren är i sitt esse när hon skriver denna enkla lilla bok. Den är suverän: förvisso liten på utsidan men den griper stort över livet.