Lite för mycket av det goda

2009 var det 100 år sedan konstnären Torsten Billman (1909-1989) föddes. Jubileet uppmärksammades genom vandringsutställningen Hjärtrött oskuldsvitt nattsvart, visad i Bror Hjorths hus i Uppsala och på några andra platser i landet. Att Bror Hjorths Hus kom att hamna i centrum för 100-årsminnet hänger samman med att husets dåvarande chef Küllike Montgomery är en av landets främsta Billmankännare. 1986 gav hon ut en bok om konstnären (Förlaget Öppna ögon) och hon har också spelat en central roll i många utställningssammanhang där Billmans konst visats.

Lika självklart är Montgomery en av författarna i den bok om Billman som nu givits ut, en ansenlig volym på drygt 450 sidor, rikt illustrerad med konstnärens grafik, teckningar och målningar och med essäer av en rad Billmankunniga personer. Montgomerys text betonar det berättande draget i Billmans konst; författaren beskriver hans träsnitt som ”små noveller” och pekar också på förebilder och inspiratörer som Harry Martinson och den tyska konstnären Käthe Kollwitz. 

Torsten Billman var bara 17 år när han gick till sjöss, ett vägval som skulle komma att i hög grad prägla hans kommande konstnärskap. Inte minst har han gjort sig känd som en skildrare av det hårda sjömanslivet som avsatt hundratals träsnitt med den typiskt billmanska sträva, kraftfulla estetik som stämmer så väl med ämnet och med det sociala patos som var en stark drivkraft under hela konstnärslivet.  Som kollämpare och eldare fick den unge Torsten mycket handfast prova på livet till sjöss. Den mogne konstnärens sociala engagemang avsatte bland annat ett antal kraftfulla träsnitt där han protesterade mot den framväxande nazismen.

Läsning kom att bli en viktig del av Billmans liv, och han skulle sedermera, efter studier vid Valand i Göteborg, etablera sig som en lyhörd och följsam illustratör. Och det var minsann inga ”lätta” litterära verk som fångade hans intresse: Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka var ett par av hans valfrändskaper. I utställningen visades samtliga illustrationer till Dostojevskijs Brott och straff, som också får stort utrymme i den nu föreliggande boken. Uppsalaprofessorn Owe Wikströms essä är utformad som en närläsning och analys av Dostojevskijs roman och dess moraliska diskussioner som präglar de billmanska bilderna.

Just bokillustratören Billman uppmärksammas av bokförläggaren Kjell Peterson; som mångårig chef för bokförlaget Atlantis hade Peterson täta kontakter med konstnären, och dessa inblickar i ett bokförlags hantering av en konstnärs verk hör till bokens intressantaste. Särskilt läsvärda är också de personliga minnen av sin uppväxt och sin pappa konstnären som Billmans dotter Helena Billman-Hildingh förmedlar.

En av stationerna på den ovan nämnda utställningens turnéväg var Länsmuseet i Halmstad, och det är också samma museum, numera Hallands museum, tillsammans med ABF i Kungsbacka, som ligger bakom det aktuella bokverket. I sitt förord beskriver museichefen Sven Lundström arbetet med volymen som en seriös attack på ett svårt och komplicerat projekt och karaktäriserar den färdiga boken som ”rejäl”. Det är ett ord som tveklöst äger sin riktighet. Men det är även denna höga ambitionsnivå hos de eldsjälar som ligger bakom projektet som är svagheten, och som tyvärr gjort Bildmakaren till en svåröverskådlig produkt. Att i princip vilja visa och belysa allt i ett så omfattande konstnärskap har inte varit av godo. Det överflöd av infallsvinklar och den uppsjö av detaljer, inklusive kuriosa, som tynger framställningen har tyvärr gjort det slitna uttrycket att inte se skogen för alla träd tillämpligt.

Dessutom är bokens redigering allt annat än tydlig och klar. Visserligen listas de medverkande essäförfattarna, men i registret över texterna framgår inte vem som skrivit vad. Inte heller är det särskilt lätt att orientera sig i överflödande bildmaterialet; på flera ställen är de förklarande bildtexterna svåra att hitta.

För Billmanälskarna i Halland (och kanske för kommande Billmanforskare) är Bildmakaren säkert en källa till största belåtenhet. Här saknas strängt taget ingenting av intresse. För den läsare som inte är så välbekant med Billmans verk är den inte helt lyckad. Vilket är synd på ett så intressant konstnärskap.