Mattias Ronge debuterade i fjol med den uppmärksammade Tittaren, en satir med psykologiska förtecken om en pr-mans själsliga förfall kring Stureplan. Redan nu är han, själv pr-konsult till yrket, tillbaka med bok nummer två.
I den thrillerbetonade Den girige låter han ett gäng vilsna själar i 30-årsåldern sätta tempen på en av vår tids främsta drivkrafter - girighet.
I fokus står Bernard, född med en missbildning i form av en tredje hand nedanför armhålan och därmed utstött i barndomens hårda skolgårdsvärld. Nu har han som vuxen fått snurr på en bostadsbytarsajt, miljonerna tickar in men självförtroendet hänger inte med, hävdelsebehovet finns kvar och mycket vill ha mer. Hans bankman kommer med ett kreativt förslag, förtjänar han inte att få behålla några fler miljoner per år? Jo, absolut. Problemet är bara att pengarna därmed placeras på ett konto i Peru utom hans egen kontroll, vilket får oanade konsekvenser.
Denny är Bernards motpol, skolgårdens våldsamme kung i barndomen, nu andra rangens kåkfarare som gapar efter för mycket under en knarksmuggling vilket leder till att han mister hela stycket. Nu är goda råd dyra eftersom ägarna till knarket vill ha sina pengar och de är inte sorten som lägger fingrarna emellan.
Mattias Ronge bygger i Den girige upp ett intrikat korsmönster av händelser där kronologin inte alltid är given. Han skriver med ett infångande och febrigt språk som skänker karaktärerna trovärdighet, men också en aura av desperation på gränsen till galenskap. Historien är i sig inte särskilt komplicerad, men sättet den berättas på höjer läsningen.
Tyvärr finns här också brister. Delar av persongalleriet hänger i väl lösa trådar som aldrig knyts ihop, och berättelsens upplösning gör mig ärligt talat förstummad. Jag är verkligen ingen vän av att allt måste falla på plats före sista punkten, men i och med att Ronge så medvetet byggt en berättelse som tuffar på mot ett tydligt crescendo, förväntar jag mig som läsare någon sorts belöning för att jag har följt med på resan.
I Den girige får jag visserligen genom tragikomisk dråplighet veta att girighet alltid biter oss i ändan till slut, men det är också allt. Jag tycker inte att det räcker.