Linnés märkliga Dalaresa

Startskottet för Linnéjubileet avfyrades förstås i Småland med prästbostället Råshult och skolstaden Växjö som starka magneter för festligheterna. I övrigt koncentrerades 300-årsfirandet givetvis till Uppsala dit både internationella celebriteter och våra egna kungligheter vallfärdade. Och avslutningen i december blev massmedial så det förslog med kungligt isparty i Jukkasjärvi - en ort där Lapplandsresenären Carl Linnæus aldrig satte sin fot.
Men om jubileumsåret är avslutat så är inte floden av Linnéböcker över. Åtskilliga senkomna verk har inte ens hunnit in i bokkatalogerna - även om man registrerat cirka 150 titlar i Kungl. Bibliotekets databas Libris under jubileumsåret.
Vi får hoppas att recensenterna gör sin plikt och upplyser publiken om vad som utkom i sista stund. Annars riskerar några av de mest läsvärda böckerna att bli glömda. 2007 års eftersläntrare har stort kulturhistoriskt intresse.

För egen del väljer jag att anmäla en efterlängtad och rentav nyskapande insats: den mäktiga nya utgåvan av Dalaresan tillsammans med Bergslagsresan.
Men först måste en annan höjdpunkt i Linnéutgivningen åtminstone bli omnämnd: Herr Archiatern och Riddaren Linnæus i Lärda Tidningar 1745-1780, redaktör Ove Hagelin. Det är ett verk som kan vittna om Linnés insatser i Kungl. Vetenskapsakademien vars förste preses han blev. I denna omfattande vetenskapliga och litterära tidskrift inflöt bland annat redogörelser för akademins förhandlingar och verksamheter. Det för frihetstiden så viktiga organet utkom från 1745 och drygt trettio år framåt med ett par nummer i veckan. Utgivare var boktryckaren Lars Salvius, nära lierad med Linné.
På omvägen över Lärda Tidningar får dagens läsare möjlighet att följa hur den Linnéanska stormakten i vetenskapens och naturens riken byggdes upp. Ove Hagelin och hans kompani av medarbetare har dammsugit tidskriften på stort och smått som berör Linné eller hans lärjungar. Av deras latinska dissertationer lämnas referat på svenska. Och allt material som framkommer blir summerat i person- och sakregister. Det har visserligen blivit en udda bok i Linnéutgivningen. Men man måste instämma i Fredrik Sjöbergs lovord, när han (i SvD 4/12 2007) kallar verket "oundgängligt" vid framtida Linnéstudier.

Nya perspektiv på Linné bryter fram och utgivarna måste mer än tidigare ta hänsyn till oss nutida läsare. Det präglar även den nya editionen av Dalaresan. Manuskriptet till denna märkliga ungdomsresa blev liggande otryckt ända till 1889. Och en vetenskaplig edition utgavs först 1953 av den hängivne Linnéforskaren Arvid Hj. Uggla, bibliotekarie på Uppsala universitetsbibliotek.
Den lyckliga pånyttfödelse som nu sker i Linnéårets sista timmar har krävt en kraftsamling av Högskolan Dalarna, Dalarnas museum och förlaget för att verket på nytt skulle kunna utkomma. Det omfattar i sin nya form inte mindre än 320 sidor i stort bilderboksformat med talrika färgillustrationer.
Även en utgåva på engelska, i översättning av Andrew Casson, utges parallellt. Cassons översättning följer inte 1700-talsengelskan, som nutida läsare skulle uppfatta som alltför arkaiserande, utan har närmat sig modern engelska. Därmed blir en Linnéresa tillgänglig för en internationell publik av i dag.
Redaktörer för hela parallellutgivningen har varit Andrew Casson och Roger Jacobsson vid Högskolan Dalarna. Casson är fil dr och översättare, Jacobsson etnolog och bokhistoriker. De satsar helhjärtat på att få fram en moderniserad text för 2000-talets läsare. Den vetenskapliga diskussionen är något nerminskad men inte försummad. Den förs i inledningskapitlen och i notapparaten som löper genom hela verket i en egen spalt längs sidornas ytterkant.

Färden som Linnæus anträdde gick upp genom Österdalarna och ned längs Västerdalälven. Landshövdingen Reuterholm i Falun hade generöst givit Linné ett anslag så att han kunde organisera sin forskningsexpedition.
En hel liten vetenskapsakademi med Linnæus i spetsen red en julidag 1734 ut ur Falu stad. En av de purunga deltagarna utsågs till "Secretarius" för att nedteckna dagens iakttagelser, i regel säkerligen efter anteckningar från lärarens demonstrationer. Man får räkna med att han under resans gång sammanfattade varje dags iakttagelser för sina studenter.
I Dalaresan och även i de bergshistoriska anteckningarna ingår Linnæus berömda skildringar från nedstigningar i Falu koppargruva. Han såg med sin skarpa blick hur det stod till med underjordens arbetare. (Det är 2007 års försiktigt normaliserade text som citeras.)
"De härvarande damnati [fördömda] gingo nakna till medianen [midjan], havandes för munnen en ullen lapp, att rök och damm alltför hoptals ej måtte insupas. Här gavs icke rådrum få taga ett rent andedrag, svetten rann ur deras kropp som vatten ur en påse." Några rader längre fram summerar han: "Men huru svårt och fasligt det är, fattas aldrig arbetare, utan människorna söka med force och största iver få arbete här, på det det kära brödet må vinnas och få dock ej mer än omtalat är."
Linnæus skattar arbetsfolket i gruvans djup till 1 200 personer och betraktar dem som det "fördömda folket" som går en för tidig död till mötes.

Från Orsas slipstenstillverkning finns en lika ingående arbetsmiljöskildring. Den skarpögde iakttagaren och utbildade medicinaren ger en av de första beskrivningarna av silikos eller stenlunga:
"Notabelt är det att ihågkomma det eländiga folkets miserabla kondition, som då de bäst tänkt konservera livet, snarast destruera detsamma. De alla, som söka sitt förnämsta uppehälle genom slipstenshantering, hinna sällan över 20, 30 à 40 år. (Härav dömer man om änkornas, de omyndiga barnens och hushållets tillstånd.) Ty stenmjölet, ehuru mesta delen drages upp genom skorstenen, kommer dock en stor kvantitet genom de alltid väderdragande lungorna in uti bronchiis [luftrören] och cellulis pulmonalibus [lungblåsorna]. (Av utrymmesskäl kan endast första delen i den medicinska analysen citeras.)
Utgivarna diskuterar varför det kom att dröja ett sekel innan Dalaresan blev utgiven. Man övertygas om riktigheten i deras förmodan, att det bland annat sammanhängde med att landshövdingen avstod från att engagera sig i utgivningen av en beskrivning av hans provins med så skarpt kritiska avsnitt.
Ett par partier i Dalaresan är vad som här kunnat anföras. Avslutningsvis bör det därför sägas att denna ungdomsresa utan tvekan är en av de allra märkligaste som Linné genomförde. Den rymmer en mängd livfulla och uppslagsrika skildringar av näringar och folkliv i både Öster- och Västerdalarna.

Linnés märkliga Dalaresa

Trots att Linnéåret är slut ges nya Linnéböcker ut. Lars Furuland har hittat en livfull skildring av hans resa i Öster- och Västerdalarna.