Linnédikter med absolut gehör
Nu gör en ny stor diktare entré på den svenska litterära parnassen, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg om Uppsalaförfattaren Torsten Petterssons lyriksamling Jag ser en stjärna.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När Torsten Pettersson i dag kommer ut med en ny diktbok, framstår han som mera acklimatiserad än någonsin i den uppländska diktarmyllan. Den nya samlingen heter Jag ser en stjärna och uppehåller sig kring årets jubilar utan motstycke, Carl von Linné. Det är 300-åringens levnad, tankar, många intryck, upplevelser och livsgärning som är temat i de här dikterna. Några av dem utgör textunderlag till sångcykeln Jordens drömmar gröna, som till musik av Anders Nilsson framförs i morgon vid abonnemangskonserten i universitetsaulan.
Om Torsten Petterson i sina tidigare böcker kunde vara aningen kryptisk, abstrakt och så sparsmakad med orden att det ibland tog tid att hitta rätt på och ställa in sin egen våglängd, är han desto mera öppen mot läsaren, konkret, tydlig och tillgänglig den här gången. Sonettformen har säkert hjälp till att framkalla både trygghet och stabilitet vid skrivandet. Men samtidigt bärs de nya dikterna fram av en skönklingande och välljudande musikalitet som söker sin like. Det är svårt att tänka sig mera harmoniska, jämnt pulserande och tonsäkra skapelser. Det här är texter som kommer så nära ett absolut gehör en språkmelodi kan nå.
Det är om Carl von Linné under dennes mogna år dikterna berättar. Där förekommer resorna till Lappland och i Dalarna. Men boken gör även avstickare till det Stenbrohult där Blomsterkonungen tillbringade sin barndom och gjorde sina första lärospån. Men bara för att konstatera att den tidiga uppväxtmiljön blivit honom totalt främmande. Inte enbart för att föräldrarna är döda och syskonen skingrade. Utan också för att hans bildningsresa till professuren i Uppsala berövat honom alla tidiga rötter och gjort honom socialt hemlös. För de flesta spåren i dikterna svarar inte oväntat Uppsalaåren, livet i tjänstebostaden vid Svartbäcksgatan och vistelserna ute i Hammarby. Ändå spelar dessa adresser huvudsakligen en signalroll i dikterna. Allra viktigast är Carl von Linnés livsupplevelser, iakttagelser och reflexioner utifrån intrycken från resorna, dagboken närstående noteringar och allmänna funderingar om livets gång, människor han mött och inte minst Guds närvaro i hela skapelsen.
Humanisten Torsten Pettersson har uppenbarligen hittat åtskilligt av sig själv hos den store naturvetenskapsmannen. Dikterna bygger på en lyhörd och detaljskarp inlevelse i dennes föreställningsvärld. Vad det handlar om är rolldikter, där författaren lånar sin förebilds medvetande, drömliv, iakttagelseförmåga och röst och kommer i samspråk med läsaren. Det är storartat genomfört; en människa från det tjugoförsta seklet låter sig uppfyllas av idétraditionen hela den långa vägen från upplysningstiden fram till våra dagar. I en del avseenden är det frågan om ståndpunkter som väl ingen längre tror på. I andra fall är tonfallen fångade på kornet för en livsorientering sammansatt av gammaldags religiös förtröstan och nutida förnuftstro mitt i dagens sekulariserade värld.
Anslaget till den här boken skildrar en människas ankomst till och närvaro i sitt eget liv. En starkare födelseakt får man leta efter och lika gärna kunde det vara tillkomsten av en dikt som återges. Med detaljskarpa, konkreta och ibland drastiska bilder berättar den Carl von Linné som för ordet sedan om allt det som han mött under sina resor. Där finns bland människorna åtskilligt av fattigdom, svält, lidande och okunnighet. Torsten Pettersson väjer varken för det fula eller frånstötande i dessa redogörelser. Han möter sjukdomen tbc, missväxt men också sammanhållning i nöden och rentav kärlek mellan människorna. När fängelset i Kalmar är på tal och fångarnas slavarbete, ser man tydliga spår av ett socialt patos, som även återkommer inför barnarbetet på tobaksfabrikerna i Norrköping. Inte heller saknas där kuriosa som i anekdoten om kvinnan som svalt grodyngel och nu har kväkande paddor i magen. Den övergripande frågan, som aldrig släpps ur sikte, handlar om att sätta in allt det iakttagna i en ramberättelse om en kärleksfull Guds vård av vad han åstadkommit. Och det är inte utan att den gud som apostroferas emellanåt tillmäts rent mänskliga drag som hos antikens greker.
I andra dikter diskuteras teodicéproblemet mera öppet. Bland annat i anslutning till Voltaire i en dikt om Lissabons förstöring. Att Gud finns med i det raster som läggs över verkligheten kommer även till uttryck i en text som går tillbaka på det av Aristoteles inspirerade gudsbeviset om den icke-igångsatte igångsättaren. Visst finns där både olyckor, ond bråd död, sorg, lidande och sjukdomar och mycket annat ont i människolivet. Men tilliten till Gud består. Även frågan om förhållandet mellan materia och ande skymtar fram och då med anknytning till Descartes. Inför Emanuel Swedenborg lyfter den talande rösten dock helt frankt på hatten. Denne har ju sin gudstillhörighet redan inskriven i stavelsen -el i sitt förnamn. Dikterna berättar likaså om expeditioner i närområdet, in i skogen eller ut över fälten vid Hammarby. Äktenskapet med Sara Lisa har också kommit med på ett hörn liksom professorstillvaron i Uppsala med all dess förställning och många intriger. Ett minne från ett möte med en samekvinna väcker de erotiska fantasierna till liv. Sakligt men inte utan en hel del svårmod återges förloppet vid några sjukbesök då patienterna står bortom all räddning.
På andra sidan det som är möjligt att nå för vår kunskap befinner sig dock inte bara läkarvetenskapens begränsningar. Även människan framstår i sista hand som en gåta i dessa dikter. Där finns vändningar som kan föra tankarna till Lars Gustafsson och naturimpressioner med klart Tranströmertycke. Men när Den Okände gör sig påmind är det nog snarast Strindbergs Jacobsbrottning som åsyftas. Ofta befinner sig Torsten Pettersson dessutom inom en sfär av vardagsmystik i denna mjuka och varsamma, suggestiva och fängslande men på samma gång mycket distinkta poesi. Emellanåt går där att skönja tonfall som var det frågan om meditation eller en bön. Den naturligaste läsarreaktionen är att skärpa sinnena och lyssna på helspänn. För så fascinerande är den värld som kommer till uttryck i Pettersons dikt. Den skapar rymd och klarhet i allas vår begränsade vardagstillvaro. Man tar del av denna diktsamling och förundras över att komma två andra människors medvetanden så nära, det som är Carl von Linnés och det som hör till dikternas upphovsman. I den mån det inte framgått tidigare gör i dag en ny stor diktare entré på den svenska litterära parnassen.
Torsten Pettersson: Jag ser en stjärna (Söderströms/Edition Edda)