Lindström om i-landsproblem

Människorna vi möter i Fredrik Lindströms nya bok har alla en sak gemensamt – de har i-landsproblem. Det är inte så att Lindström är omedveten om det. Tvärtom – han har gjort det till sin grej att häckla det borgerliga levernets märkligheter och trivialiteter.

Det handlar om paret som försöker rensa ut några av sin sons 84 gosedjur, killen som skaffar en båt för att lättare kunna förföra kvinnor och det par som söker över hela världen efter en perfekt soffa till sitt designade hem.
Tja, du känner säkert igen det där, om inte annat är det problem i lite samma anda som dem som skildras i en hel del tv-serier om moderna människors vardagsliv.

Det är småskojigt, lite sådär lagom ofarligt. Det är vardagens gissel som står i absolut fokus. Situationer som är igenkännbara för väldigt många, när det gäller Lindström är det speciellt de med årsinkomster över en halv miljon som verkligen kan känna igen sig.

Lindström är medelålders och skriver för dem som är medelålders. Det handlar om kvalitetstid, homestyling och allsköns vardagstristess – absolut undvikande några djupare problem – och människorna beter sig en liten aning som Mr Bean. De står helt enkelt lite handfallna, främmande och dumma inför det som dyker upp i deras liv.

Det är förstås inga djupt tecknade karaktärer utan karikatyrer – ingen läsare behöver känna sig träffad, vi kan alla småle åt deras dumhet. I bästa fall kan det uppstå en identifikation, vi får syn på våra egna liv, jagande efter statusens bländverk.

Men vi är ändå alltid bättre än de människor som texterna beskriver. Det är snällt skrivet. Man kan lite uppsluppet uppskatta vissa formuleringar som har med den desillusionerades blick på livet att göra. Lindström skriver:
”Så starkt ska livet vara, det ska inte vara som ett skuggliv där inget riktigt händer som är på allvar. Man stiger upp och går till jobbet och kommer hem, äter och går och lägger sig och man märker knappt i vilken ordning. Dessemellan går man och handlar och fixar med gardinerna och försöker hålla snyggt, går och fikar, går bort någon kväll; det blir jul, sommar, höst, vår, man är där men ändå inte där. ”

Ja, visst kan livet kännas som ett kretslopp utan variation ibland. Det där är Lindström fenomenal på att fånga. Han är lite småironisk, putslustig, i bästa fall låter han som en charmfull pojkaktig buse som man kan småle åt. I sämsta fall låter han som en pösig och dryg besserwisser – det är här texterna börjar brista. Hans stil kan vara gubbigt undervisande. Det hela vetter åt en besvärande prudentlighet. Speciellt avigt blir det när han försöker beskriva ett slags skörhet inför livet. För så är det: några av novellerna har en blick för karaktärernas innersta. Och då ställer sig språket på tvären.

Det finns helt enkelt lite för mycket välvillighet omkring Lindströms texter. Vid vilket berått mod befann sig förlaget när det beslöt sig för att karaktärisera texterna som noveller? Visst är de det till längden men inte till innehållet. Men okej, det är inte helt och hållet illa skrivet. Lindström kan skriva snyggt. Det är bara det att det finns mycket litet som är litterärt i hans texter. Men som kåserier skulle de passera utmärkt. Lindström är en förträfflig kåsör som klätt ut sina kåserier till noveller.

Men det är klart, helt enkelt förutsägbart att en kritiker som jag har invändningar mot Lindströms texter.
Han är först och främst underhållare och jag är en ivrare för finkultur skulle man kunna tro, i en handvändning. Men jag har inte alls något emot underhållare och populärkultur – däremot underhållare som klär ut sig till finkulturella författare.
Det blir bara en grå mellanmjölk: det blir varken bra underhållning eller bra litteratur.

Det är i och för sig märkligt. Det finns kanske en vilja hos Lindström att nå djupare. Jag tycker mig kunna utläsa det i en novell om en liten flickas förhållande till döden och kärleken. Men han håller en språklig gard uppe som om han inte fattar att vi alla vet att det bor en ledsen clown i varje komiker. Eller också är det så att det inte riktigt vill sig för honom för att det är lite farligt att skriva skört och att låta språket brista och verkligen vara i den känsla det beskriver. 
Det går slentrian i att häckla det borgliga livet – krönikörer har slitit ut ämnet. Lindström borde hitta på något bättre än att leka litterär maskerad.