Lindqvist i sitt esse

Vad skulle passa Herman Lindqvist bättre än att skriva om kejsar Napoleon? Där finns allt som han gillar att underhålla sin läsekrets med. Stora färgstarka män, dramatiska händelser, krig och blod, smaskiga detaljer ur stökiga familjeliv, inte minst erotiska förvecklingar. Och allt detta med den starkaste anknytning till fransk kultur och franskt språk, sådant som Lindqvist verkligen behärskar och som han trivs med. Han slipper svenska författningsdiskussioner, mellankrigstidens ekonomiska debatter i riksdagen och andra småtterier. Man riktigt känner i den nya boken hur skönt han egentligen tycker att detta är.Född på KorsikaNapoleon var född på Korsika den 15 augusti 1769 som fransk undersåte, eftersom genuesarna året dessförinnan hade sålt ön till Frankrike. (Som en ren kuriositet vill jag infoga att Topelius låter sin hjälte Fältskärn i det stora verk som fått namn efter denne vara född i en av Österbottens småstäder just samma dag och år.)Han, alltså kejsaren, dog på Longwood, S:ta Helena den 21 maj 1821 i en ålder av 51. Det halvsekel som hans livslopp omfattade var minst sagt skickelsedigert. Om jag exempelvis tittar på min världshistoria i sju band från 1950 är Napoleon det enda personnamn som förekommer på ryggarna. Franska revolutionen och Napoleon står det. En "klassresa utan like i världshistorien" säger Herman Lindqvist.Revolutionens barnDet har ju ofta understrukits att Napoleon var ett revolutionens barn och inte minst brukade han hävda det själv — när det passade, får man säga. Såtillvida är det sant som att franska revolutionen möjliggjorde för personer av lägre bördatt göra karriär; Bernadotte är ett exempel på det. Men få politiker torde innerst i själen ha varit så litet revolutionära som Napoleon. Herman Lindqvist nämner att han alltid noga påpekade att han tillhörde en italiensk-korsikansk adelsfamilj och att Korsikas frihet låg honom varmt om hjärtat.Sedan får det inte förglömmas att Napoleon under sin makts dagar lät genomföra viktiga reformer, som hade sin rot i det revolutionära arvet. Särskilt blev det märkbart inom lagstiftningens område. Allt var inte av ondo och en del av det bästa i franskt politiskt och offentligt liv har onekligen sitt ursprung hos honom.Kunde ingen franskaMan glömmer ofta att Naboullione de Buonaparte kom till Frankrike mer än ett decennium innan revolutionen bröt ut. Då kunde han inte ett ord franska och hela sitt liv bröt han, som inte torde ha varit särskilt språkbegåvad, på korsikanska. Hans tillvaro i Frankrike dessa år har inte särskilt mycket glans över sig, men han avancerade i alla fall och 1792 kunde han befordras till kapten.Att i en bok, låt vara att den är tjock, söka förklara vari Napoleons militära geni bestod, är inte lätt. Snarast var det en kombination av stark beslutsförhet, lätthet att bedöma en situation på slagfältet, förmåga att snabbt driva fram trupperna och till sist en inte så liten portion tur. Dessutom hade han en stor skicklighet i att med retorisk kraft föra fram budskap retoriskt till soldaterna. Hur detta kunde höras i larmet, utan mikrofoner, har jag alltid undrat, men det tycks ha fungerat.I sitt esseNär det gäller vad Lindqvist skrivit om fältherren Napoleon vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på expeditionen till Egypten, som bland mycket annat fick betydelse för egyptologins utveckling som vetenskap. Dessutom kan man läsa om det misslyckade fälttåget till Ryssland 1812. Här är Herman Lindqvist i sitt esse. Han når väl inte riktigt upp till Tolstojs Krig och fred, men mörkt spännande är det.Napoleons stora brister, både som fältherre och politiker, låg i att han inte förstod sig på gerillakrigföring och att han inte bekymrade sig särskilt mycket om den franska flottans utbyggnad. Det senare var livsfarligt i en tid då Britannia började "råda över vågorna". Dessutom saknade han förmågan att sluta, att ge sig till ro. Det skulle visa sig när han startade det ryska fälttåget och när han återvände från Elba till Frankrike för att så småningom möta sitt Waterloo.Intim brevväxlingOm personen Napoleon finns det naturligtvis särdeles mycket att hämta i den här mer än 600 sidor tjocka volymen. Hans intima brevväxling har utnyttjats maximalt och vi får många upplysningar om hans kärleksliv. Han skall enligt Lindqvist ha varit den förste mannen hos Desirée, som sedan gifte sig Bernadotte. Josephine var emellertid säkert hans livs stora kärlek och det är nästan rörande att läsa om hur han mitt i stridslarmet som en förälskad tonåring främst går och funderar på varför hon aldrig skriver. Hon var begåvad och attraktiv men inte alltid riktigt trogen i äktenskapet. Det stora problemet blev emellertid att hon inte kunde föda Napoleon någon son. Kravet att få söner var ett gissel för alla furstefamiljer vid denna tid. Därför skilde sig Napoleon och gifte om sig med den österrikiska prinsessan Marie-Louise. Han fick med henne sin enda legitima son, "kungen av Rom"; av bonapartisterna sedan kallad Napoleon II. Marie-Louise hade gått i brudstol som ett offerlamm men tycks senare ha anpassat sig förvånansvärt bra i äktenskapet.Inte särskilt ansedd familjDetta giftermål var ett sätt för Napoleon att skaffa sig legitimitet bland furstehusen i Europa. Det behövdes säkert, ty familjen Buonaparte var inte särskilt ansedd, hur många riken och furstedömen dess medlemmar och nära släktingar än kom att härska över. Med vissa undantag var nog dessa Bonaparter, om jag så törs uttrycka mig, ett riktigt patrask med maffiainslag. Herman Lind­qvist låter oss i en bilaga också veta hur det gick för dem och deras efterkommande. En yngling som tillhörde familjen hette Louis Napoléon. Han blev så småningom först president i Frankrike och sedan kejsare under namnet Napoleon III . Han levde ett minst sagt laddat liv, särskilt när man började närma sig år 1870. Om honom tycker jag Herman Lindqvist skall skriva nästa gång; det gör han säkert bra.