Khashayar Naderehvandis ”Allting glittrar och ingenting tar slut” är en diktroman om sorg och kärlek och om människans ständiga försök att begripa livet och att ge det en mening. Själva genren för tankarna till bland annat Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” men Naderehvandis lyriska berättelse liknar inte något som jag läst på länge. De tre mycket löst sammansatta delarna binds samman av de olika diktjagens minnen av förlust och att försöka hitta hållpunkter i en osäker och flytande tillvaro. Annars är de tre berättelserna sinsemellan mycket olika, där den första delen kunde utgöra en egen lyrisk svit med rötterna i abstrakt lyrik.
Här blickar det kollektiva jaget tillbaka på en värld som raserats av naturens obönhörliga och obetvingade krafter. Havets rörelser, saltets spår på huden, offrens gemenskap och kollektiva tystnad i katastrofens efterdyningar blir till nästan grafiska bilder. Här är graden av den språkliga abstraktionen hög; Naderehvandi använder sig av löst hängande meningsfragment och blandar infinitivformer med i något som närmast kan associeras till den gamla pluralformen, som exempelvis i ” det krig som börja/av hur och/hur och mängd/av vikt och väg/vi tung effekt/bär och lätt/i minnen det var/det ursprung/till våld och handling/vidder borta högresta hus/i underjord, i glädjens död”. Den sjungande rytmen i det kollektiva jagets klagan påminner om körsång i den antika tragedin. Den andra delen är en historia över tillfälliga möten och om vår tids migrerande människor i en ostadig värld. Jagets redogörelser för stunder av närhet, kärlek och vänskap rymmer en känsla av både osäkerhet och ostadighet, väl understrukna av den återkommande frågan ”hur ska det sluta”? Att framtiden alltid är oviss och att konsekvenser av våra handlingar inte helt kan förutses är knappast någon originell tanke. Därför fäster jag mig snarare vid de tankar över nuets och den omgivande materiella världens skörhet som återkommer i diktromanens sista del. Här försöker jaget både att vinna en kamp mot tiden och finna sin plats i en värld som snabbt förändras. Han vill kunna förklara världen för sitt barn, samtala om det som varit och blicka framåt. Cirkeln sluts när jaget drömmer om en framtid på platser där de nära och kära en gång begravdes.
I sin helhet är ”Allting glittrar och ingenting tar slut” en bitvis svårläst berättelse vars tema knappast är epokgörande. En hängiven lyrikläsare lyckas kanske tränga in i dikternas språk och att se det till synes självklara från nya vinklar.
Kanske lyckas dock en hängiven lyrikläsare att tränga in i det tungrodda språket och se det till synes självklara från nya vinklar.