Vad tänker du på när du hör ordet Tokyo? Flerfiliga övergångsställen och stora skrikiga neonskyltar? Vemodet i Murakamis 1Q84-böcker, eller samurajscener i hus med skjutdörrar och stråmattor? I Monica Braws Mitt Tokyo - historia och kultur möter vi de här, och många fler sidor av staden.
Få är mer lämpade att ta sig an jätteuppdraget att levandegöra Tokyos historia än journalisten, författaren och japankännaren Monica Braw. Varje kapitel i boken utgår från en plats i staden där hon någon gång har haft sitt hem, sedan hon först flyttade hit 1969.
Det blir många historier. Från sopsortering under övervakning av grannar, där genomskinliga soppåsar märkta med namn läggs ut på gatan, till skådespelaren som introducerar sjätte generationen, sitt sexårige barnbarnsbarn på scenen. Och om när hon på Sony på 1980-talet blir visad en liten glänsande platta som företaget tror ska revolutionera musikindustrin. Namnet – kanske något i stil med Compact Disc – ska man fundera lite mer på.
Blandat med personliga minnen berättar Braw också stadens historia från stenålder till nutid. Ambitionen att lära ut är tydlig, och ibland blir det lite för mycket av det goda.
Det krävs nog ett rejält intresse för japansk historia för att orka igenom hela boken. Och har man det intresset är nog mycket av faktan upprepning. Bokens tänkta publik blir därmed lite oklar. Men Braw letar upp små anekdoter och skojig läsning om de historiska personerna och epokerna och slår en skolboksförfattare med rickshalängder i underhållningsvärde. Förhoppningsvis tar fler än de redan frälsta till sig boken.