Levande grannlandsrealism

Att följa en romanfigur i den traditionella kronologiska ordningen från barndomen till döden eller annan slutpunkt är knappast det normala berättargreppet i dag. Tillbakablickar och snabba kast mellan olika tidsplan är snarare regel än undantag. Ett par nya och för övrigt gediget realistiska romaner från våra grannländer är utmärkta exempel på denna teknik. Danska Astrid Saalbach tecknar i En lek med lågan ett varsamt men mångtydigt porträtt av en ung kvinnlig violinist med extremt fördelaktigt utseende, och den skicklige norske debutanten Agnar Lirhus ger i Skogen är grön en mer entydig men stilistiskt djärvare bild av sitt alter ego, f d filosofistudenten och sedermera bussföraren Filip Randén. Båda bygger upp läsarens nyfikenhet och psykologiska funderingar just genom att ställa olika epoker i huvudpersonernas liv mot varandra.

I båda fallen kretsar något dussin andraplansfigurer, däribland en handfull förälskelser eller andra partner, kring den självklara huvudpersonen. I båda fallen kan man urskilja ett personligt och samtidigt samhälleligt problem. Saalbachs violinstuderande, ensamstående mamma Claire har ett utseende som alla män omkring henne hajar till för och självfallet attraheras av, men för henne själv innebär det mest bara problem. Det som snurrar igång karusellen är att en av hennes lärare gör närmanden - eller övergrepp, exakt vad hålls faktiskt öppet genom hela boken - och att Claire anmäler händelsen till musikkonservatoriets rektor. Det ger Saalbach en chans att både belysa utseendefaktorns betydelse i alla erotiska relationer och att ge en gemytligt realistisk bild av framför allt köpenhamnska miljöer.
Astrid Saalbach är själv skådespelerska och uppmärksammad dramatisk författare, och även som romanförfattare är hon driven och läsvärd. Slutet är pessimistiskt och kanske väl programmatiskt, och ett par av intrigens detaljer är oförklarade och något osannolika. Tendensen hos Claire att fångas av män hon egentligen inte vill ha är annars tankeväckande och de många små iakttagelserna kring hennes relationer är ofta mycket träffsäkra.

Samma underliggande känsla av att sökandet efter den rätta partnern är mycket viktigare än jakten efter det rätta jobbet finns också hos Agnar Lirhus. Den unge landsortsbon Filip Randén - som i glimtarna från barndomen kallas Filip och i de senare avsnitten Randén, vilket underlättar läsningen - kommer till Oslo för att läsa filosofi, kör fast på Wittgenstein och ger slutligen upp för att i stället bli förare av långfärdsbussar. Lirhus har själv en något liknande bakgrund som f d sjöman, biblioteksassistent, musiker i olika genrer m m. Det sociala spelet mellan olika positioner och rollinnehavare skisseras tydligt utan tillrättalägganden eller kommentarer. Lirhus har ungefär samma goda öra för olika jargonger - t ex besvärliga tonåringar och festande akademiker - som Astrid Saalbach, men han är lite mer explosiv och experimentell i sin berättarstil. En av hans förebilder lär vara den på 60-talet skandalomsusade Agnar Mykle, som väl i dag knappast framstår som mer pornografisk än många andra. Huvudpersonen Randén framstår som en relativt självkritisk och aningen blyg man; hans uppgörelse med det alltför abstrakta tänkandets berusning och dragning till något diametralt motsatt och konkret framstår som berättelsens röda tråd snarare än de snabbt men skickligt skisserade flickrelationerna. Liksom hos Saalbach skymtar dagsaktuella ämnen här och var på ett ganska osökt sätt: trafficking, dagisproblem, unga människors självmord och kvällspressens hänsynslösa integritetskränkningar.

Visst går det att gissa på stilen vilken av de här böckerna som skrivits av en knappt 30-årig man och vilken av en drygt 50-årig kvinna. Men likheterna är också påfallande. Både i Danmark och kanske ännu mer i Norge är den litterära återväxten i det nya seklet ganska god. "Små språk" - som enligt vissa debattörer just nu helst borde ersättas med engelska - fyller uppenbarligen ändå en viktig funktion, konstnärligt och mänskligt.

Levande grannlandsrealism

Danskan Astrid Saalbach och norrmannen Agnar Lirhus har skrivit var sin roman kring motiv som skönhetens förbannelse respektive filosofins världsfrånvändhet, skriver Tore Winqvist.