Leo Tolstoj i närbild

En författares sista år är sällan så dramatiska och samtidigt så väl utforskade som i fallet Tolstoj. Hans "flykt" från familjen och godsägarlivet, insjuknandet och de sista veckornas självvalda umbäranden på järnvägsstationen Astapovo cementerade bilden av den asketiske idealisten och hans kristligt egalitära budskap. Utöver det fylliga biografiska och litteraturvetenskapliga material som finns om Tolstojs sista år 1910 finns nu en ambitiöst upplagd roman om samma händelser, av amerikanen Jay Parini, som har författarbiografier som en av sina specialiteter.

PARINI ANVÄNDER sig av en del faktiska dokument, brev av Tolstoj till Gandhi och G B Shaw m m, men framför allt av halvdokumentära inre monologer av dem som stod författaren närmast: hustrun Sofia, barnen, vännen och åsiktsfränden Tjertkov, husläkaren Makovitskij och den unge sekreteraren Bulgakov. De kommer till tals i korta och öppenhjärtiga, dagboksliknande stycken, som tillsammans ger en flerdimensionell bild av de starka spänningarna mellan framför allt de båda makarna Tolstoj, 82 resp 66 år gamla.
Om Tolstojs personlighet är så mycket bekant att Parini knappast har behövt göra research eller bygga upp en ny tolkning; däremot måste porträttet av hustrun Sofia Andrejevna ha vållat problem. Hon framstår här som en tämligen bortskämd och starkt konservativ och auktoritär person, rätt nära schablonbilden av en förnäm ragata. Men Parini ger ändå bilden vissa försonande nyanser. Ibland är han förstås något övertydlig, som när hon första gången kommer till Jasnaja Poljana och viskar för sig själv att det var ett vackert hus, "jag var fast besluten att bli dess härskarinna". Men som helhet blir Sofias kommentarer en ganska trovärdig bild av hur hon kan ha upplevt detta hektiska sista år och själv agerat, hetsigt och egocentriskt och med en uppenbar hatkärlek till maken. Ena stunden avskyr hon hans idéer, vanor och person, andra stunden säger hon sig älska honom intensivt, kanske delvis därför att hon som de flesta investerat hela sitt liv i denna relation.

HUR PASS SUBJEKTIV varje sådan här halvdokumentär roman måste vara har vi påmints om på sistone apropå Liza Marklund m.fl. Det diskvalificerar ändå inte genren som sådan. Parini bygger dessutom upp en flerdimensionell och intressant bild genom de många andra iakttagarna som alla har sin speciella men i regel beundrande relation till den både fysiske och intellektuelle bjässen Lev Tolstoj. Den unge sekreteraren Bulgakov genomskådar skickligt hustrun - "En myriad av motstridiga känslor rumsterar i hennes huvud och kör över alla nyanser"- och inleder snart ett förhållande med en av döttrarna. Favoritmedarbetaren Tjertkov är en mindre tilldragande typ men bidrar till den trovärdiga miljön kring idolen.
Just genom sin förmåga att konkretisera och ge must och liv åt vad man ändå i stora drag känner till om ett legendariskt författarliv kommer Parini säkert att bidra till mångas syn på Tolstoj och kretsen kring honom. Tiden ligger inte så oerhört långt från oss, här vimlar av reportrar, fotografer, tåg, telegram och annat modernt samtidigt som könsrollerna och klasskillnaderna bara nätt och jämnt börjat rubbas.
Parinis typ av roman kanske inte kan ge de allra mest epokgörande och fascinerande litterära resultaten, men i sitt slag är Den sista stationen en gedigen och läsvärd berättelse.

Leo Tolstoj i närbild

En lättillgänglig bild av hur Tolstojs sista år på ett ungefär kan ha tett sig för honom själv och omgivningen ger amerikanen Jay Parini i Den sista stationen, skriver Tore Winqvist.