Konsten att skriva kåserier har på senare år i många nyhetstidningar hamnat lite på undantag, i takt med att konkurrensen om spaltutrymmet hårdnat. Så var, kan man undra, ska nästa Viola, Bang eller KardeMumma ges plats att utveckla sin alldeles speciella konstart att i det lilla formatet skriva texter som är både personliga och allmängiltiga, jordnära och lyriska, roliga och tankeväckande?
Nu vet jag i alla fall var en värdig efterträdare till nämnda mästare håller till. Hon heter Lena Köster och skriver för UNT. Nu också förhoppningsvis för många flera, då hennes texter samlats i bokform och getts ut av UppsalaBok AB.
Det brukar vara så med kåserisamlingar att man ganska snart blir lite övermätt. Texterna är ju skrivna för att läsas en och en, inte femtio i sträck. Men nej, det händer inte med Kösters bok. Den lyckas på något sätt vara en kåserisamling som också blir en äkta bladvändare. Bara en till, tänker jag medan klockan går och natten lägger sig över nejden. Bara en till. Och... ja, vips så är hela boken läst.
Samlingen är indelad i sex avdelningar med olika teman, t ex" Fruntimmer", "Fåglar och andra djur", och "Uppsala". Under temat "Det stora och det lite mindre" hittar man t ex "Dagar av ljus" med en fin naturlyrik i inledningen. Samma text har också inspirerat till en dikt som finns återgiven i bokens sista avdelning "Dagsverser": "Det finns ett särskilt ljus i svenska vinterhimlar..." Just Lena Kösters lyriska ådra går i dagen i flera av texterna; när hon beskriver livet vid ett fågelbord, ett möte med en katt i dimman på ett kalhygge, när hon skriver att hon "såg havet genom måsarnas skrin". Över huvudtaget har den här författaren ett eget språk. När hon t ex skriver att "bussen kom rultande runt hörnet", har hon med ett enda ord förvandlat en alldeles vanlig, stånkande buss till något nästan mänskligt, rörande och humoristiskt.
Man ser världen lite annorlunda, kanske rent av lite klarare, när man ser med Lena Kösters ögon. Det blir också rätt mycket roligare. Inte gapskrattsroligt, men fnissroligt. Som när hon beskriver hur vänskapen kvinnor emellan raskt kan förändras så fort det dyker upp en karl i sällskapet, och hur den sålunda akterseglade väninnan i valet mellan att sura eller se glad ut bör välja det senare, för, skriver Köster vist, "har man blivit svans är det bara att sätta i gång och vifta".
Och apropå vifta; djur är ett av Kösters favoritämnen i hennes vardagsfunderingar, tillika ett av mina egna. Inte undra på då att jag med glädje läser om hennes hönor, kajor och andra djuriska vänner. Mitt favoritkåseri här är "Rida elefant", om författarens möte med en cirkuselefant vid hamn Lubni. Här går glädjen i att mötas hand i hand med sorgen över hur vi, människor och djur, så ofta blir fångar i våra egna liv.
För humor är förstås också ett bra sätt att förmedla allvar på. Ska jag av alla de här sextiotalet kåserierna om smått och stort som ingår i boken välja ett som allra starkast, blir det "Opus för maktlösa". Som handlar om sorgen i åldrandet, och det livsviktiga i att vi, på besök där på äldreboendet, inte glömmer vem det är som faktiskt finns kvar längst därinne, i den trötta, ofärdiga kroppen. Att minnas att, med Kösters ord "de där tunna, blåådriga händerna en gång bar oss genom dagarna".
Så sant, och så välfunnet.
Uppsalatemat då? Jo, det är tydligt i några av texterna. Men på inget sätt exkluderande för en utsocknes.
Pricken över i i den här boken är ett antal härliga illustrerande teckningar signerade Linda Johansson.
Fotnot: Lena Köster är medarbetare på UNT:s kulturredaktion. Boken recenseras därför av gästkritikern Anna Rudberg Waltersson från ÖstgötaCorrespondenten.