En yngling från landet relegeras från sitt prästseminarium i Milano på grund av avslöjad självbefläckelse, söker sig till Rom, råkar hamna i närheten av både Mussolini, påven och så småningom abessinske kejsaren Haile Selassie.
Det låter som skelettet till en socialt engagerad och problemskildrande roman, men Jan Gudmundssons Via amorosa gör egentligen inga försök i den riktningen. Visst finns det en och annan detalj som antyder 30-talsatmosfär, chauvinism och spänningar mellan olika livsstilar, men här är handling och karaktärer en bisak, en förevändning eller ett redskap för att brodera och experimentera med ord snarare än tvärtom.
Gudmundsson känner tydligen rätt väl till italienska förhållanden; i varje fall finns här fullt av konkreta platser och inhemska uttryck. Men katolicismens knepiga förhållande till sexualitet, helgon och samhällsmoral blir som det mesta i livet omkring den unge Laurenzio tämligen fladdriga och oväsentliga fenomen.
Texten flyter i stället ut i bildrika och extatiska skildringar av byggnader, resor, bipersoner och andra mer perifera ting. Det är som om Gudmundsson skrivit främst för att roa sig själv, eller för att medvetet dekonstruera den verklighet som skulle kunnat anas bakom fyrverkeriet. På så vis påminner han framför allt om Erik Beckman och en del liknande kolleger från 1960-70-talet. Om det är en bra roman? Nja, det beror nog på vad man väntar sig, och om det räcker med en rad originella språkliga konstruktioner.
Kanske är alltså huvudpersonens undflyende och anonyma egenskaper och miljöns brist på konkretion helt avsiktlig. Tidigare har Gudmundsson experimenterat på andra sätt och i varje fall visat sig kunna hantera det realistiska hantverket. Här är stilen en annan, en aning kåserande och ibland gammaldags, med förkärlek för omkastade ordföljder som ”världens i vilken vi lever beskaffenhet” eller ”den bortom alla jordiska kategorier ansträngning med vilken jag ...” etc. Här finns också en hel del ordlekar som ”näktergalandet”, ”Libertinska Kapellet” och påven ”Papa Gallo”(papegoja).
Över huvud taget verkar författaren gradvis glida över från en åtminstone antydd italiensk historia till en lek med brusande och färgrika ordmassor. Därför blir man egentligen inte riktigt klok på vare sig Laurenzios aningen karriärsugna religiositet eller hans antydda sexfixering, men de motiven är det nog inte heller meningen att man ska ta på allvar.
Även om man inte mer än bitvis uppskattar sättet att bygga en roman av distanserade och lätt ironiska men stilistiskt personliga satser, så kan man förstås gilla att sådana här udda och otidsenliga motivval och berättarmetoder får chansen att göra sig hörda.