Olyckliga slut är provocerande i sig. Men verkligt provocerande är ett slut som är olyckligt fastän det är lyckligt.
Jag har inte kunnat släppa slutet i Dennis Lehanes Gone, baby, gone (roman från 1998 som sedan filmatiserats): när detektiven Patrick Kenzie återfinner den kidnappade flickan och återlämnar henne till sin mamma. Helt i sin ordning – om det inte var för att modern är alkoholiserad, självupptagen och ansvarslös och flickan hade det mycket bättre hos sina trygga, snälla kidnappare.
I vilken utsträckning har en mor rätt till sitt barn? När – om någonsin – är det rätt att ta lagen i egna händer och befria ett barn från sitt ursprungliga sammanhang?
Sedan jag själv blev mamma plågas jag fasligt av berättelser om barn som far illa och de där frågorna har inte lämnat mig någon ro. Men nog har jag, precis som Patricks detektivkollega Angela Gennaro, lutat åt att han gjorde fel när han lämnade tillbaka fyraåriga Amanda till hennes odugliga mor. Det är svårt att slåss för principer när de ställs mot ett barns välbefinnande. Å andra sidan: vem har rätten att avgöra vad ett barn mår bra av? Och vilket barn mår bra av ett samhälle där någon på eget bevåg kan kidnappa ett barn, må vara med goda avsikter?
Uppenbarligen har inte Patrick Kenzie – eller författaren Dennis Lehane – heller kunnat släppa den här historien, för i den nya boken En mörk välsignelse återkommer han till den.
Många år har gått. Patrick och Angie har gift sig. De har själva en fyraårig dotter, Gabriella. Amanda har hunnit bli 16 år – och försvunnit igen.
Och trots att det coola detektivparet Patrick och Angie, som har hunnit figurera i fem tidigare böcker av Lehane, nu har lämnat det våldsamma livet bakom sig, så dras de in i det igen. Förhoppningen är att kunna ställa saker till rätta. Att på något vis kunna gottgöra det som blev fel för tolv år sedan.
Sedan får vi den där spänningen, den vassa dialogen, samtidsreferenserna (en hel del Ipad) och den smarta intrigen Lehane gjort sig känd för. Den här gången går det snabbare än vanligt, romanen lär vara en av författarens kortare. Den moraliska frågan som väcktes när Amanda var fyra återkommer, diskuteras, presenteras i en ny form. Det är glädjande. Oroväckande. Och betryggande.
Sammantaget blir budskapet att bara den som bryr sig på riktigt kan räknas som förälder – oavsett blodsband. Det är en bekräftelse på att Patrick Kenzie handlade fel när han ryckte upp Amanda från hennes räddande kidnappare, ändå väljer Lehane att aldrig konstatera det explicit. Varför? Kanske är han rädd för konsekvenserna. Kanske anser han att vi bör tala tyst om de fall när vi låter vår egen moral stå över lag och rätt. Och kanske finns det fortfarande en gnutta tvivel som ligger och gnager inne i honom liksom i mig.