Lättsamt om kvinnliga pionjärer

Författaren och journalisten Gunilla Lindberg har under en rad år glatt Uppsalaborna med vackra och intressanta böcker om lärdomsstadens byggnader och miljöer, liksom om profiler som haft betydelse för staden. I sin nya bok presenterar hon femton kvinnor, som inom olika områden varit aktiva i framväxten av det moderna Sverige, skriver Agneta Lilja.Dessa kvinnor, som inte alla har Uppsalaanknytning, har varit verksamma som pionjärer och banbrytare inom utbildning, politik, religion, vård, kultur och teknik. De tillhör alla generationerna födda mellan 1835 och 1897.Lindberg tar sitt avstamp i dagens feminism och dess kamp för kvinnors rätt. Hon menar att kvinnokampen flyttat fram positionerna på en rad områden, men att kvinnor ännu har långt kvar till full jämställdhet. De kvinnor hon valt att skildra befann sig emellertid i ett helt annat samhälle, där de ännu stred för den basala rätten att rösta och arbeta politiskt och där arbetstillfällena för dem var begränsade till bara vissa sektorer i samhället. Trots ett massivt motstånd kämpade dock kvinnorna för sina idéer och rättigheter och, som Lindberg uttrycker det, "bröt mark åt andra kvinnor som följde efter".Inledningsvis skildrar Lindberg den första "riktiga" sjuksköterskan, Emmy Rappe (1835—1896). Hon var utbildad i London vid Florence Nightingales sjuksköterskeskola. Rappe var hela sitt liv verksam vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, där hon inte bara tog hand om vården av patienter utan också utbildade ett stort antal nya sjuksköterskor. Under hennes tid rådde en strikt hierarkisk ordning vid sjukhuset. Den innebar att Rappe som kvinna och sköterska på alla sätt var underställd (de manliga) läkarna. Hon var bland annat tvungen att niga för dem. Även om hierarki ännu präglar förhållandet mellan läkare och sjuksköterskor har i all fall en del förändrats härvidlag, glädjande nog.En annan intressant kvinna som presenteras i boken är Ida Norrby (1869—1934). Hon grundade, tillsammans med professorn i slaviska språk, J A Lundell, Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala år 1895. Denna skola ledde hon fram till 1933. Fackskolan hade som uppgift att lära ut födoämneslära, hälso- och sjukvårdslära, tvätt, matlagning och strykning till sina kvinnliga elever. Syftet var att skapa goda husmödrar, som skulle värna familjens ställning i samhället. Norrby var emot kvinnors rösträtt och kan därför knappast betraktas som feminist. Hon hade tvärtom uppfattningen att kvinnan borde vara i hemmet och att det var hennes plikt att se till att alla familjemedlemmar blev goda samhällsmedborgare. Fackskolan gav också ut Sveriges första moderna kokbok, Hemmets kokbok.Konstnärinnan Siri Derkert (1888—1973) tillhör också dem Lindberg valt ut för sin bok. Denna kontroversiella kvinna blev kanske mest känd för svenska folket för sina omdiskuterade utsmyckningar av Stockholms tunnelbana under 1950- och 1960-talen. Derkert var, till skillnad från Ida Norrby, engagerad i kvinnokampen. Dels klädde hon sig i herrkläder, dels stred hon för att kvinnor skulle få möjligheter att bli ekonomiskt oberoende av män. Hon var bland annat engagerad i Fogelstadgruppen, en kvinnogemenskap eller ett nätverk som intresserade sig för samhällsförändring i vänsterradikal riktning. Hennes Kvinnopelare vid T-centralen är "ett monument över hennes feministiska övertygelse".Lindberg avslutar sin bok med ett porträtt av Sveriges första aviatris och fallskärmshopperska, Elsa Andersson (1897—1922). Hon utbildade sig vid Thulins flygskola i Ljungbyhed och fick sitt certifikat 1920. Hennes liv blev dock kort. Redan vid sitt tredje fallskärms­hopp störtade hon till marken och dog. Hennes förtidiga död ledde till att hon blev en legend. Tusentals människor följde hennes begravningståg och kondoleanser kom till och med från kungahuset.Detta är bara några exempel på kvinnoödena i Lindbergs bok. And­ra kvinnor som skildras är Ellen Key, Kata Dahlström, Kerstin Hesselgren och Ottar för att bara nämna några. Naturligtvis har författaren inte kunnat få med alla de kvinnor som under perioden som skildras haft betydelse för det moderna Sverige. Saknas gör till exempel Elsa Eschelsson (1861—1911), Sveriges första kvinnliga juris doktor, och Gerd Enequist (1903—1989), den första kvinnliga professorn vid Uppsala universitet. Den senare har väl uteslutits för att hon föddes sex år efter 1897, som är gränsen för Lindberg.Lindbergs bok avslutas med en litteraturlista, där den hågade kan läsa vidare om de kvinnor som skild­ras i boken. Detta är värdefullt, även om listan inte är så detaljerad som man skulle kunna önska. Mitt helhetsomdöme om boken blir ändå att den är både viktig och välkommen när det gäller ämnesvalet. Dessutom skriver Lindberg föredömligt lättsamt, vilket gör att hennes texter blir tillgängliga för en stor publik. Jag vill därför rekommendera till läsning av denna utmärkta presentation av några av de kvinnopionjärer som, trots motstånd och personliga uppoffringar, tog steget in i ett modernt samhälle och banade väg för kommande generationers fortsatta kvinnokamp.