Lättsam men tröttsam semsterbok
Lättsam läsning som väcker blandade känslor, skriver Anne Marcusson om Monika Björks i dag utgivna Audrey-flickorna.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Eller fem kvinnor är de ute på ön, förresten. En av dem har stannat hemma för att ägna sig åt sin ålderstigna hund och när hon sent om tider övertalas att komma har hon med sig en yngre journalistkollega som ifrågasätter både om tjejmaffians feministiska kamp hade någon effekt och om syftet egentligen var så ädelt.
Dessutom misstänks hon ha för avsikt att starta ett drev mot en av de mer kontroversiella medlemmarna av gruppen. Vännerna bestämmer sig för att sätta hårt mot hårt och den avkopplande semestern övergår i kallt krig.
Liksom alldeles för många svenska romaner nu för tiden förefaller Monika Björks Audrey-flickorna ha någon form verklighetsbakgrund. Möjligtvis är det därför som nästan ingen av personerna i romanen omnämns med ett vanligt namn, utan i stället har smek-, ök- eller kodnamn som Kanelblomman, Pina Coladan eller Lenin.
Är man inte intresserad av att lista ut vem som stått som modell till vem så blir det i längden tröttsamt och lite besvärligt att hålla isär de olika personerna, särskilt de sex centralgestalterna. Däremot är berättarjagets återkommande reflexioner kring aktuella böcker, filmer och samhällsföreteelser bitvis underhållande.
Mina känslor för Audrey-flickorna är efter avslutat läsning något blandade. Som förströelseläsning om en bunt färgstarka kvinnor på sommaräventyr är den rolig, charmig och bitvis spännande. Skildringen av hur fyrtiotalistkvinnorna lämnade tonårens snäva könsrollsmönster bakom sig och satte i gång med att bekämpa bristen på jämlikhet i samhället i stort, i vänsterrörelsen och inte minst i den privata sfären är intressant, även om Björk knappast bryter någon ny mark på detta område.
Vad som stör mig är att romanens variant av sjuttiotalsfeminism idealiseras till en sån grad att närmast allt dess representanter tar för sig eller tycker om blir till ett yttryck för godhet och styrka, samtidigt som kvinnor från andra generationer eller med andra åsikter skildras som obegripliga, osympatiska eller i bästa fall ömkansvärda.
Varför är det till exempel ett framsteg för kvinnosaken när Audrey Hepburns Frukost på Tiffanys-klänning sälj på auktion för miljonbelopp men ett bakslag när en växeltelefonist blir glad av att shoppa billiga kläder? Monika Björk låter sin tjejmaffia snudda vid några självkritiska funderingar, men de sopas snabbt under mattan och ersätts med tjoande fallosvältning och ryggdunkande. Vilket kanske är ett passande slut på en solig semesterbok, men lite av en besvikelse också.
En ny bok
Monika Björk: Audreyflickorna
Albert Bonniers Förlag
Monika Björk: Audreyflickorna
Albert Bonniers Förlag