Lättillgängligt om hieroglyfer

Mer än en har redan i unga år fastnat för de egyptiska hieroglyfernas skenbara paradox. Hur kan denna mängd av små bilder av människor, fyrfota djur, fåglar, växter och allehanda redskap återge ett språk i all dess komplexitet? Vad är det som egentligen står i texterna? Den som inte nöjer sig med att stå kvar i förundran kan nu få veta mer genom läsningen av Aidan Dodsons Egyptens hieroglyfer, som presenterar en mängd fakta i lättsam form.Ett lyckosamt fynd (Rosette­stenen) och en ovanlig språkbegåvnings (Jean-François Champollion) trägna studium av dess trespråkiga inskrift ledde till det stora genombrottet 1822 i hieroglyfernas dechiffrering. Dittills, ända sedan en del antika författare rört till begreppen, hade man trott att hieroglyferna såsom symboler utan koppling till ett talat språk förmedlade esoterisk kunskap om guds väsen.Efter Champollions legendariska genombrott med ett föredrag inför den franska vitterhetsakademin tog det bara tio år att komma fram till en grov kronologi och med hans grammatik och ordbok förelåg en stabil grund för att fortsätta utforskandet av det forn­egyptiska språket.Hans stora upptäckt var att visa på att flertalet hieroglyfer, trots sin bildkaraktär, uttrycker ljud. Skriften är en kombination av tecken med ljudvärden och tecken med semantisk information, det vill säga att de betyder mer eller mind­re det som hieroglyfen avbildarDet var som om efter tusen år av stumhet alla de små figurerna äntligen fick sträcka på sig och ivrigt började berätta sin historia. Boken innehåller ett kort avsnitt om dessa olika sorters tecken och en exempeltext i hieroglyfer ges på ett uppslag.Det är roligt att se hur Dodson i sin framställning inte slutar, vilket är brukligt, med Champollions snilleblixt utan gör ett sammandrag av de viktigaste etapperna i den akademiska forskningen ända fram till helt nyligen.Han återger till och med en sida ur det handskrivna fembandsverk på tyska, på vilket arbetet påbörjades i slutet av 1800-talet, och som fortfarande utgör den enda vettiga ordboken av acceptabelt omfång för var och en som vill studera forn­egyptiska påallvar. Det är en utmärkt idé att göra den unga publik, som väl boken får antas rikta sig till i främsta rummet, uppmärksam på detta.I bokens längsta kapitel får läsaren följa med på en exposé över olika områden där skriften kom till användning.Egypten var en utpräglad skriftkultur. Att kunna läsa och skriva syns ha varit en ovillkorlig förutsättning för en framgångsrik karriär och även höga ämbetsmän nämnde bland sina titlar att de var skrivare. Egyptierna var sällsynt förtjusta att förse alla tänkbara och otänkbara föremål med en inskription.Naturligtvis är gravarna en viktig källa för texter genom de inskrifter man kan finna på den dödes kista, gravväggen eller på papyrer som lades med honom i graven. Därifrån kommer en stor del av den bevarade religiösa litteraturen, till exempel den egyptiska Dödsboken.Smakprov ges även på vanlig litteratur och självbiografiska berättelser, där bland annat förebilden för Mika Waltaris bestseller Sinuhe egyptiern återfinns. Som en oundgänglig restprodukt från byråkraternas skrå finns också en stor mängd administrativa dokument, som inte alltid är så spännande men mycket lärorika för att förstå samhällets uppbyggnad.Man får även ta del av korta redogörelser för bevarade brev, historiska inskrifter och graffiti från stenbrott, som huggits in av medlemmarna i någon expeditionskår.Glimtarna räcker för att belysa att de skriftliga lämningarna är varierade och rika. Nog är de alltför korta ibland, som exempelvis avsnittet om medicinsk litteratur, men det motsvarar bokens karaktär av översikt. Förhoppningsvis räcker det för att ge mersmak.Det är ett stort tidspann som det redogörs för. Under rubriken Vishet och filosofi går man från Hordjedefs lära, som utgavs för att ha skrivits av en av farao Cheops söner cirka 2 500 f Kr, till en mer än två tusen år yngre komposition.Man fastställer även i denna litteraturgren en enastående kontinuitet: "De nämner frosseri och arrogans med avsky, rekommenderar blygsamhet och barmhärtighet". Översättningarna av de här och var citerade egyptiska texterna hade dock vunnit avsevärt på att grans­kas mot originalet.Ett annat språkligt problem kan tråkigt nog inte förbigås. På flera ställen är vägen författaren leder oss på knagglig men det är oklart i vilken mån han själv är ansvarig.En stötesten i sammanhanget är en sparsam och tillika förvirrande kommatering. Det undgår knappast någon att boken är en översättning från engelskan. Att använda ord och uttryck som "remarkabelt exempel", "lynett" (det vill säga gavel- eller bildfält) och "bilitteralt tecken" (det vill säga tvåkonsonanttecken) är ett oskick. Att inte omarbeta de engelska exemplen, som skall förklara skriftens struktur, eller det egyptiska alfabetet (s 39) för att passa svenska läsare uppfattar jag som ett prov på ointresse för den färdiga produkten.Ett märkligt sakfel är att hi­s­torie­skrivaren Hekataios, vars samtliga produktion gått så gott som förlorad, i stället för Herodotos föregångare, vilket är det riktiga förhållandet, blir kallad dennes farfar.Framhävas skall på bokens pluskonto de många bilderna som i många fall författaren själv har tagit. Tack och lov återfinns inte bara de obligatoriska bilderna, som man sett så många gånger förr, utanett rikt och omväxlande bildmaterial följer en genom hela boken.Historien om de egyptiska hieroglyferna har berättats många gånger förr och även om man kunde ha önskat sig en mer självständig framställning av vissa saker, så är det en historia som är väl värd att upprepa.Åke Engsheden