Vore det inte för en strejk vid bygget av Arlanda 1969 så hade vi kanske aldrig fått möta berättaren Lars Molin. Den då unge vägmästaren passade på att skriva tre kortpjäser för tv när han ändå gick hemma i Östhammar och drog. Han sände in dem till kanalchefen Lars Löfgren, som tände på alla tre. De iscensattes för tv och den tredje av dem, satiren ”Badjävlar” med en frustande Ernst Günter i "en solig liten ort i Roslagen”, blev både ett genombrott för Molin och orsakade en folkstorm, en av de störres i tv.s historia.
Gunilla Jensen var Lars Molins dramaturg under praktiskt taget hela hans karriär. Hennes biografi över Lars Molin är lättläst och den rena guldgruvan för en som faktiskt såg Molins berättelser när det begav sig. Innehållet i varje tv-film, tv-serie, långfilm, pjäs och roman redogörs för i kortfattad synopsisform. Hon berättar också hur respektive verk tas emot i pressen, samt återger hur några av de medverkande upplevde jobbet. Det blir en hel del namndroppande, eftersom många ur Sveriges skådespelarelit arbetat tillsammans med Molin. Som till exempel Mona Malm, Ingvar Hirdwall och Rolf Lassgård, för att ta några ur hopen.
Gustav Levin, mångårig skådespelare vid Uppsala stadsteater är en av flera Molinskådespelare som uttalar sig, liksom Anders Nyström, som då var Uppsalabo. Här finns också kuriositeter som att Ted Gärdestads ”Sol vind och vatten” skrevs ursprungligen till en av Lars Molins första tv-produktioner, serien ”Mona och Marie”(1973).
Samtidigt får man en bredare exposé över de konstnärliga diskussioner som pågick inom tv, film och i viss mån även litteratur under åren 1970 - 1999. Lars Molin verkade nämligen inom alla tre områdena.
Fram träder en bild av en kreativ människa, full av anekdoter, politiskt engagerad och till en början kontroversiell. Efter tv-serien ”Tjocka släkten” 1975 kallades Molin för Sveriges mest utskällda författare. Men med ”Midvinterduell” 1983 omvärderades han radikalt till att kallas skrönornas mästare.
Visserligen är han lite distanserat skildrad men ändå anar man också ett självdestruktivt mörker hos Molin, med för mycket alkohol och för många cigaretter. Första hjärtinfarkten kommer redan när han är i fyrtioårsåldern. Strax före en bypassoperation dog han, 1999, mitt under en uppskjuten filminspelning.
I Östhammar finns ett Lars Molinsällskap som ordnar en festival varje höst med hans filmer. Några av Molins tv-filmer finns också i Svt:s öppet arkiv och jag lovar, både ”Tre kärlekar” och ”Potatishandlaren” är fortfarande fantastiska tv-berättelser.