Min första tid i Berlusconiland mötte jag bara hans fiender.
Året var 2003. Jag hade kommit som frilansjournalist och student till Bologna, känd som den röda staden – både beträffande husens färg och medborgarnas politiska sinnelag. Silvio Berlusconi var någon man berättade knasiga historier om, skrattade och förfasades åt till lika del. Att han också styrde Italien var ett obehagligt och absurt faktum.
I bekantskapskretsen var det bara – mig veterligen – en som röstade på honom. Luca.
Jag fick veta det genom en gemensam vän. Vet du, sade hon en dag, Luca röstar på Berlusconi. Jag minns det väl, för det var något jag chockades av, trots att jag befann mig i ett land där mannen faktiskt hade kammat hem en majoritet av rösterna.
Hur kommer det sig att så många italienare röstar på Berlusconi? Det är den stora frågan som många ställer sig, i Sverige, i övriga Europa – och även i Italien.
Det är också den fråga den Rombaserade journalisten Kristina Kappelin utgår från och vill besvara i boken Berlusconi – Italienaren. Jag väntar mig en bok som ska ge mig bättre inblick i hur Luca och hans politiska fränder tänker, en bok som nagelfar den tidsanda och de mekanismer som ligger bakom berlusconismen.
Men jag blir lite besviken. Någon närmare bekantskap med Berlusconis väljare erbjuder inte Kappelin. Nej, det här är framför allt en bok om Berlusconi själv. En genomgång av hans politiska liv, kapitel efter kapitel: medierna, maffian, kyrkan, världspolitiken, kvinnosynen och konflikterna med rättsväsendet.
Som sådan är det en utmärkt bok. I flera avseenden påminner den om journalisten Åke Malms bok Berlusconi – ett porträtt, från 2002, som också skildrar olika aspekter av makthavarens och företagsledarens offentliga liv. Men Kristina Kappelins bok känns mer gedigen och initierad.
Allra bäst är att hon inleder med ett kapitel om Berlusconi och kvinnorna, eller snarare, om ”Madonnan, horan och Silvio Berlusconi”. Äntligen en analys av italiensk politik som tar avstamp i detta grundproblem: den utbredda, seglivade sexismen i Italien. ”Berlusconi är den italienska machokulturen personifierad”, skriver Kappelin. Det innebär att han är livrädd för att könsrollerna ska förändras och samtidigt oförmögen att se vilka stora problem de medför (ekonomiska, sociala, moraliska).
Om detta är han långt ifrån ensam i Italien. Jag minns otaliga diskussioner med de unga italienskor jag delade lägenhet med.
”Den dagen män slutar ropa efter mig på gatan kommer jag att bli deprimerad!”, sa Ketty.
”Den dagen män slutar betrakta kvinnor som först och främst sexuella objekt kommer allt att gå bättre för Italien”, sa jag.
Och det tror jag fortfarande. Att Berlusconi snarare förvärrar sakernas tillstånd är en av de viktigaste anledningarna till att han är fel man för landet.
Men det finns flera, viktiga anledningar. Kristina Kappelin beskriver väl Berlusconis oförståelse för pressfriheten, hans förakt för rättsväsendet och populistiska invandringspolitik.
Fram växer en bekant bild: av en otålig företagsledare med svag respekt för demokratin, som är extremt fåfäng, gör allt för att bli omtyckt och är oförmögen att skilja sin egen person från politiken.
Kappelin tillför inte mycket nytt till den här bilden, men hon utvecklar och nyanserar den på ett bra sätt. Hon tillstår också att Berlusconi faktiskt fått en del gjort: han har skapat många nya jobb och bidragit till en ny stabilitet i italiensk politik. Det sistnämnda är en viktig del av Berlusconis genombrott: han kom fram i en tid när hela det italienska etablissemanget var skakat av den omfattande rättsprocessen ”Mani pulite” och lyckades erbjuda ett samlande alternativ i ett närmast raserat partisystem.
På tisdag kan det dock vara slut med den stabiliteten. Den 14 december sker en förtroendeomröstning i parlamentets två kammare och det är möjligt att det kommer att leda till Berlusconis avgång – samt en ny tid av osäkerhet och instabilitet i italiensk politik.
Vad blir då kvar av berlusconismen? Jag önskar att Kappelin hade givit större utrymme åt resonemangen om vad Berlusconis framfart innebär i ett större europeiskt och historiskt perspektiv. Hon refererar kortfattat historikern Antonio Gibelli, som har kallat berlusconismen för ”den mest genomförda ’ismen’ i den postmodernistiska eran” och skriver att Berlusconi bidragit till personifieringen i europeisk politik liksom trenden att sälja politik som vilken vara som helst. Jag vill veta mer om allt det.
Och jag vill, fortfarande, veta mer om hur Berlusconis väljare resonerar.
Jag tänker på Luca. Jag kände honom aldrig väl, faktum är att det jag minns bäst var att han älskade fester. Han älskade att ordna fester, gå på fester, att ha det roligt och lättsamt. Helt ovidkommande, kan man tycka. Fast ändå inte. Mitt intryck från Italien var att en dyrkan av lätthet har kommit att prägla många unga italienares liv. En variant av bratskulturen som utbredd norm. I grunden spökar konsumismen, och ja, även den hedonism och föraktet för ”det politiskt korrekta” som Kappelin berör i sin bok.
Men också – och det är viktigt – det kritiska tänkandets misslyckande. För att förstå Berlusconis framgångar tror jag man behöver titta på tillståndet hos de institutioner som ska stå för det kritiska tänkandet i landet, inte minst universiteten. Och de italienska universiteten har stora problem. De präglas av en nepotism och tröghet som skrämmer i väg många unga duktiga akademiker. På samma vis präglas den offentliga idédebatten inte bara av Berlusconis lättsamma tv-kanaler, utan av en brist på tillgänglighet och nya röster. Läget förvärras ytterligare av avsaknaden av en fungerande, politisk opposition liksom kanaler som kan mobilisera det politiska engagemang som faktiskt finns.
Luca, som jag minns det, suckade åt debatter och tog avstånd från allt ”intellektuellt”.
Men det intellektuella livet i Italien tar också avstånd från medborgarna: stöter bort snarare än bjuder in.
Kanske är resultatet ett lätthetens uppror.