Läsning till eftertanke och omprövning

I titeln till den bok som arkitekturhistorieprofessorn vid Konsthögskolan i Stockholm, Fredric Bedoire, nyligen utgivit ingår ordet "hugenotter". Åtskilliga av oss historiskt intresserade svenskar kan nog väldigt lite om hugenotterna och är kanske heller inte så angelägna att veta mera om dem. En läsning av boken tror jag ger oss anledning till eftertanke och omprövning.

Termen hugenotter kommer från Schweiz av eidgenossen, edsvurna. När reformationen på 1500-talet skakade Europa valde många av dem som kritiserade påvedömet den lutherska läran. Andra åter anslöt sig till Johannes Calvin, verksam i Genève. Hans reformerta riktning attraherade - förutom i Holland, delar av Tyskland och Skottland - påfallande många i det strängt katolska Frankrike. Där kallades de alltså hugenotter. Från 1559 skakades landet av hugenottkrigen med Bartolomeinatten 1572 som en hemsk kulmen. Som alltid i religionsstrider gjorde sig båda sidor skyldiga till svåra övergrepp. Även om man nådde förlikning 1598 hade många hugenotter redan flytt ur landet. Inte så få av dem hamnade i Sverige.
I skildringen av deras verksamhet här lägger Fredric Bedoire, själv hugenottättling, tyngdpunkten i sin bok. Eftersom volymen är tjock måste jag göra ett stramt urval. Det skall understrykas att min läsning stimulerats av de många välvalda illustrationerna. Calvinismen var en sträng religion med förkunnelsen i centrum. "Kyrkorummet skulle stå i bjärt kontrast till katolikernas, som de tyckte var överlastad av avgudabilder." Men ändå fanns inom hugenottkretsarna ett antal framstående arkitekter och konstnärer, som förskönade Frankrike. Dessa arbetade livligt för begreppet idealstad. Utanför Rouen byggde de 1599 en rund träkyrka som kunde ta emot 8 000 gudstjänstbesökare och som hade en enastående akustik.

Till den reformerta tron hörde att bevisa sin gudsgemenskap och utvaldhet genom flitigt arbete. Det var inte skamligt att tjäna pengar. Sedan århundraden har också historiker och religionsforskare diskuterat de reformertas betydelse för den västerländska kapitalismen. Till Sverige kom "entreprenören", holländaren Louis De Geer, som i ungdomen vistats bland hugenotter i La Rochelle. Han bosatte sig definitivt här 1641 och vann svenskt adelskap. Hans och särskilt de inflyttade vallonernas insatser är väl kända av upplänningar. Om vi går utanför landskapet till Dalarna kan vi glädja oss åt Stora Tuna kyrkas imponerande torn, en skapelse av de inflyttade bröderna Hubert och Gerard De Besche. Överallt finner vi liknande namn från 1600-talet inom vår arkitektur, stadsplanering och konst. Jean de la Vallées Riddarhus är ytterligare ett exempel.

Den franske läkaren G F Du Rietz blev drottning Kristinas livmedikus och fick stor betydelse vid upprättandet av Medicinalstyrelsen. Hans ätt introducerades också på Riddarhuset. Han övergav aldrig sin tro utan bildade i Stockholm en liten hugenottförsamling, som snarast fick verka i lönndom. De reformerta hade det trots alla sina framgångar och pengar, ofta svårt i vårt sturskt lutherska svenska 1600-tal, där religionsfrihet saknades. Den nya kyrkolagen 1686 förvärrade snarast situationen, vilket Bedoire exemplifierar.
"Dynastigrundaren" av hans egen släkt var den franske köpmannen Jean Bedoire, som tjugoårig kom till Stockholm 1670 och snabbt vann burskap. Han handlade först med peruker men importerade sedan modevaror från Frankrike samt exporterade koppar och mässing. När han fyllt 32 hade affärerna nått en sådan stabilitet att han kunde skaffa sig stenhus vid Stortorget. Hans affärsverksamhet var naturligtvis konjunkturkänslig under stora nordiska krigets tid, men när han avled 1721 kunde han efterlämna en relativt stor förmögenhet. Dock var den inte jämförbar med den som trosfränden Abraham Grills bouppteckning 1725 redovisade, 600 000 daler kopparmynt.

De kretsar varom här talats utgjorde en del av den förmögna "skeppsbroadeln". Den kärve Jean Fredricsson Bedoire, f 1747, kallas den "siste" av sin släkt; givetvis i storfinansiell bemärkelse. Han ägde bland annat Västanfors och Gysinge bruk. Som livligt verksam i nordvästra Uppland begravdes han 1830 på Västerlövsta kyrkogård i Heby. Ironiskt nog, skriver författaren, har den gamle bitvargen fått fel födelseår och fel förnamn på gravstenen.
Av förmögenheten återstår bara räkenskaper och ett gammalt bultlås till den bedoireska kassakistan. Men Fredric B sörjer inte däröver, eftersom alla hans hugenotter gjort stora insatser för kultur, samhällsliv och ekonomiskt framåtskridande i Sverige. Av det har hans egen infallsrika bok givit en klar bild.

En slutkommentar: Också nu torteras och förföljs människor för sin tros skull. Varje läsare förstår nog vad jag tänker på. Några av de flyktande lyckas ta sig över till Sverige. Säkerligen kan en författare längre fram i tiden skriva något härom i Fredric Bedoires "anda".

Läsning till eftertanke och omprövning

Fredric Bedoires bok om hugenotterna är stimulerande läsning med många välvalda illustrationer, skriver Torgny Nevéus.