Läsning som isar i blodet

Gregor von Rezzoris (1914–1998) roman En antisemits memoarer kom ut 1979 och blev snabbt – och med rätta – en klassiker. Nu finns den på svenska i en tonsäker översättning av Ulrika Junker Miranda. När jag läser romanen fascineras jag särskilt av hur von Rezzori låter handlingen utspelas i periferin. För En antisemits memoarer är inte i första hand en berättelse om främlingsfientlighet och storvulen tysk nationalism. Snarare är det en utvecklingsroman; en omväxlande rabulistisk och finstämd skildring av en österrikisk adelsynglings tillvaro. Samtidigt finns antisemitismen hela tiden där. Det kan röra sig om en framviskad kommentar om rabbinen på andra sidan gatan eller ett muttrande under jaktturen på knirkande slädmedar. På så sätt låter von Rezzori förgifta sitt Arkadien men utan att göra en demonstration av det. Eller annorlunda uttryckt: han låter inte sin forna aningslöshet skymmas av den nutida medvetenheten.

En antisemits memoarer är von Rezzoris första bok på svenska men förhoppningsvis inte den sista. Den skrevs av en gammal adelsman som upplevt båda världskrigen lite från sidan. Den utspelar sig under mellankrigstiden och handlar om den unge Gregor som flackar runt mellan byar och städer i ett sönderfallande Europa; melankoliskt sökande i springorna mellan kulturer som nöter och skaver mot varandra. Det är en roman präglad av fullständig närvaro; såväl i salongen med det varma toddyglaset i handen som i sovrummet med den lilla ”judeslinkan”. Sinnligheten är berusande; här går det vulgära hand i hand med det finstämda och som läsare är det emellanåt svårt att skilja dem åt. von Rezzori kan i ena stunden måla upp ett bländande vackert vinterlandskap där solen förvandlat luften till ett skälvande dis och där isen spinner glasflor över trädens grenar, för att i nästa kasta in en kåt liten slyngel med ett värkande stånd. Vissa kan nog tycka att detta Baudelaireska grepp är lite tröttsamt. Men här fungerar det utmärkt. Mycket på grund av att denna virila manlighet – som är beskriven med en sådan glädje – får en så mörk klangbotten i antisemitismen. Med en djävulsk skicklighet lyckas von Rezzori skildra det självklara i att man emellanåt bestiger en liten ”judehora” på den österrikiska landsbygden.

Det är med andra ord en kuslig läsning, att följa von Rezzoris kringflackande antihjälte. Allra kusligast är det dock att känna hur romanen sträcker ut sina nervtrådar i framtiden, hur dess smärtpunkter blir våra. För den antisemitism som grasserar i von Rezzoris Europa lever kvar, i annan skepnad. Det hat, som då riktades nedåt mot samhällets svaga, judarna, riktas i dag mot muslimerna och islam. På så sätt skapar von Rezzori ett slags dubbelseende som får det att isa i blodet på mig. Särkilt slås jag av alla de salongsfähiga herrar i romanen som minsann inte alls tror att judarna är onda, men tycker att de är så svåra att integrera i samhället. Och att det är kulturen och religionen det är fel på, inte deras ras. Jag vet inte om det är dessa människor som sedan går med i SS – det svarar inte von Rezzori på. Och det spelar ingen roll heller; han vet att vi kan historien. Poängen med hans roman är i stället att slå upp en underjordisk länk mellan den personliga motviljan – den ”oskyldiga” lilla fördomen – och det opersonliga ideologiska maskineriet. Och det lyckas han med bättre än någon annan.