”Sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er”, säger Jesus.
Det är något att gaska upp sig med i mötet med Bibelns texter. Det kan kanske behövas. Den gamla hotellklassikern upplevs nog ofta av sekulära läsare som ett hopplöst kapitel i den stora litterära kanon: Är inte läsäventyret redan avslutat efter årtusenden av tolkningstradition och religiös dogmatism? Vad är där mer att finna?
Allt, visar det sig i Lina Sjöbergs nya bok ”Ofromma bibeltolkningar”. Sjöberg är både doktor i Gamla testamentets exegetik och forskare vid Litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet. Det är uppenbarligen en välsignad kombination. Med exegetens språkkunskaper och litteraturvetarens uppmärksamhet på allt från litterära grepp till betydelsen av ett kommateckens placering går hon i personlig, kärleksfull närkontakt med några av den västerländska kulturens mest betydande texter. Vad säger de egentligen, om vi lyssnar på dem förutsättningslöst? Vilka är deras, ibland motstridiga, intentioner?
Sjöbergs fynd är inte ofromma (jag har svårt för bokens titel som lite opportunistiskt cementerar fördomar om lättkränkthet i de judiska och kristna traditionerna) men ytterst okonventionella. Att den moralkonservativa tidningen Dagens recensent grötmyndigt avfärdar dem som ”politiskt korrekta” ger kanske en aning av vad det handlar om.
Sjöbergs projekt är kort sagt ideologikritiskt. Hon pressar texterna på sådant som utmanande sexualitet och sammanbiten gudskritik. Men framför allt ägnar hon sig åt en välmotiverad upprättelse av några ofta baktalade kvinnliga hjältar, så som Sara, Hagar och Lots hustru. När den senare, trots Guds varning, i sin flykt från de brinnande städerna Sodom och Gomorra vänder sig om och ögonblickligen förvandlas till en saltstod tolkar hon det inte som ett himmelskt straff. Nej, saltstoden är bild för en genomsvettig och paralyserad människa. Inte en olydig en, alltså – utan en mänsklig, empatisk.
Visst kan man ha invändningar mot analyserna. För det mesta är de dock fullt möjliga. Varken mer eller mindre. Och egentligen ligger inte bokens behållning i slutsatserna, utan i själva sökandet och bultandet och det imperativ det reser. Men också i försvaret för texternas litterära kvalitet. I jämförelse med ungefär jämngamla verk – som till exempel Homeros – är de helt ofattbart psykologiskt komplexa, mångtydiga och, tja, samtida, under den strama isbergsytan.
En annan författare som också vill komma förbi vissa fixerade förståelser av den bibliska – den här gången nytestamentliga – litteraturen är biskop emeritus Biörn Fjärstedt, i boken ”Människor, platser och en doft av jord. Några återbesök i Nya testamentet efter bibelkritikens epok”.
Fjärstedts projekt är ett helt annat än Sjöbergs. Han är inte intresserad av några textuella läckage och motstridiga röster, han är ingen misstankens hermeneutiker, gör inga radikala läsningar. Syftet är helt enkelt att sätta en bortre parentes kring de schematiska tolkningsmodeller som etablerades under den teologiska liberalismens och bibelkritikens epok för att återvända till det som är liv och rörelse i berättelserna: det konkreta, lustfyllda och sinnliga. Det räcker långt.
Om Sjöbergs bok kan fungera som en introduktion till de äldre, bibliska texterna kräver Fjärstedts en viss kunskap om de nyare. Båda lyckas dock göra så att en svartvit, urgammal och samtidigt förunderligt nutida värld på nytt får färg. Lusten återvänder till lustgården. Stigar framträder. Det är bara för den litteräre skattsökaren att bulta, läsäventyret väntar bakom dörren.