Läsandet i en litteraturfientlig diktatur

För oss är det självklart att få ha sin egen stil. Man skaffar sig en image som korresponderar med en inre bild av jaget. Mycket av vårt sökande går ut på att få till den där mixen — den inre och den yttre bilden.Men så är det inte för människor i totalitära system. Där ska individen anpassa sig till en stereotyp idealmänniska och det verkliga, äkta jaget blir en privat hemlighet som aldrig får uttryckas offentligt. Nazismens "arier", kommunismens "proletär" och islamismens "rättrogne" är några exempel.Azar Nafisi tålde inte förödmjukelsen av att tvingas in i en roll konstruerad av någon annan. Hon kände inte igen sig i den islamiska revolutionens "jungfru och moder". Hennes farmor hade vägrat att lämna huset i flera år sedan shahen förbjöd chadorn, den heltäckande slöjan. Nu vägrade Nafisi att ta den på sig och avskedades därmed från sin tjänst vid Teherans universitet. Hon svepte in sig i chadorn, såg sig spegeln och tänkte, "det där är inte jag".Det var inte bara ett klädesplagg hit eller dit, eller "en bit tyg" som universitetets rektor uttrycker sig. Nej, för Nafisi handlade det om individens frihet, rätten att definiera sig själv enligt sin egen självbild. På shahtiden hade kvinnornabörjat beslöja sig som en motståndshandling. Till och med marxister anslöt sig till det nya modet. I dagens Iran låter unga tjejer hår­slingorna sticka ut som ett tecken på att, "jag är en annan på insidan".Lolita i Teheran är svår att genrebestämma. Det är en blandning av fiktion, litteraturkritik och biografi. Själv har författaren sagt i en intervju att hon gillar att leka med hur dikten förändrar verkligheten och vice versa. Men främst är det en bok om hur kvinnor i en diktatur finner en fristad där de kan koppla av och "vara sig själva" helt enkelt. Efter att Nafisi sparkats från sitt lärarjobb bildar hon ett sällskap tillsammans med sina favoritelever. De träffas varje torsdagskväll i hennes hem för att prata böcker. Samtalen utvecklas till berättelser om studentskornas egna liv och upplevelser som speglas i de verk som läses — Jane Austen, Henry James, Vladimir Nabakov och F Scott Fitzgerald.Nafisi kallar sin story för memoarer, de sträcker sig från 1995 då hon portas från universitetet fram till 1997 då hon går i exil till USA. Hon går alltså under jorden och samlar sju av sina kvinnliga lärjungar i en hemlig cirkel. Talet "sju" och valet av torsdagskvällar som på persiska kallas "shab-e-mubarak", välsignelsens natt, får en att undra hur pass biografisk skildringen egentligen är. Natten till fredagen är enligt islamisk tradition den tid då änglarna kommer ner på jorden för att lyssna till oss människor och ta med sig våra ord och gärningar upp till himlen. I Iran är det sed att troende församlas i moskéer för gemensam läsning av heliga skrifter på torsdagskvällarna.Kan det vara en slump? Jag tror inte det. Verklighet och fiktion om vartannat i lager på lager. Det är hisnande. En av bokens karaktärer, en man hon kallar "trollkarlen", får symbolisera problematiken: "Jag frågar mig själv, var han någonsin verklig? Hittade jag på honom? Hittade han på mig?"Ett gripande kapitel är där Fitzgeralds The great Gatsby åtalas i en skenrättegång. I sitt försvar spelar Nafisi romanens roll. Det blir till ett försvarstal för fantasin och den individuella andligheten kontra den officiella religionen och moralen, på samma sätt som hennes hemliga cirklar där man läser Lolita kontrasterar mot mullornas reciterande av "kanon" i moskéerna på torsdagskvällarna.Nafisis far fängslades för opposition mot shahen och dottern växte upp utomlands. Hon återvände 1979 full av entusiasm över revolutionen. Men hon blir snart besviken. Ett förtryck byts ut mot en annat — från shah till mullah. Det blir inte lätt för en konstnärssjäl att känna sig hemmastadd i ett klimat av skolastiskt hårklyveri in absurdum. När teologerna diskuterar hur många droppar blod som ska räknas som menstruation vill hon tala om fantasi, empati och en flerdimensionell människa.Diktaturer störtas inte med vapen, menar Nafisi, utan genom att individen med litteraturens hjälp återtar makten över sig själv. Böcker, skriver hon, "är ingen lyx utan en nödvändighet". Men varför Lolita? Det handlar om hur snuskgubben Humbert formar en tolv­årig flicka efter sina egna sjuka begär. Nafisi vill ge henne en röst för att själv få berätta och därmed ta sig ur hans grepp.