Lärt om en ljusgestalt

Ingemar Hedenius var en ljusgestalt – för många men inte för alla – vid 1900-talets mitt. Skenet höll väl på att mattas redan när jag kom till Uppsala för 40 år sedan. Jag minns honom mest som en ganska bullrig debattör i press och tv, en Sven Stolpes och Herbert Tingstens frände i den genren.
Det var mer underhållning än filosofi. Han visste om det: ”Tycker du att jag gormar? Jag gör nog det, och jag känner mig som ett slags existentialist. Och jag gör på ett kanske alltför mänskligt sätt denna egendomlighet till dygd”, skrev han i ett brev till filosofkollegan Anders Weberg i en kontrovers om teodicéproblemet. ”Existentialist” ville han inte kallas; det var för mycket apspel i det ordet för honom. Om fackfilosofen Hedenius är det sällan tal numera. Kristendomskritiken lever dock vidare i Humanisternas hägn. Svante Nordin gav en helhetsbild av Hedenius i sin biografi för några år sedan. Hedenius yngre professorskollega Thure Stenström ger nu en sällsynt lärd sidobelysning, lika beundrande som omfattande, av filosofen som läsare av skönlitteratur och som musikälskare.

Thure Stenström var ung student i Uppsala kring 1950 och drogs med i entusiasmen kring Ingemar Hedenius. ”Om vi en gång beslutat oss för att utvälja en författare till idol, händer det lätt att vi blir varmare och varmare i kärleksförklaringarna.” De två blev kolleger men kanske inte nära vänner. Musikintresset delade de. Jag kan tänka mig att Hedenius religionskritik hade en klangbotten hos Thure Stenström som själv är ett guds barnbarn. Politiskt var de oense. Stenström kallar sig ”kulturkonservativ” och Hedenius var socialdemokrat.

Man kan bli fundersam inför Ingemar Hedenius roll som akademisk filosof. Kanske var han främst en ”livsfilosof” av Schopenahauers eller Nietzsches sort men förklädd till analytiker, en intellektuell som formade en bild av världen utifrån sina egna erfarenheter men råkade sitta på en professorsstol.
När han värderade Sofokles tragedier om Oidipus så högt bottnade det kanske mindre i estetisk reflexion än i hans egen radikala pessimism, hans medlidande och känsla för livets grundläggande absurditet.
Stenström ägnar två väldiga uppsatser åt dessa läsningar av Sofokles. Hedenius gjorde en samtida tolkning av pjäserna och använde sina egna filosofiska verktyg i dem. Men vi har bytt samtid – och filosofier – några gånger på det halvsekel som gått, och jag tror att Hedenius skulle vara en om inte vilseledande så ganska trist och daterad vägvisare in i tragedierna om de gick upp på en teater idag.

Det borde bränna till mera rent filosofiskt när Stenström kommer in på Kierkegaard, en annan av de stora livsfilosoferna.
Det visar sig att äldre Uppsalafilosofer nästan i skammens hemlighet läste den store dansken som ju befinner sig så långt man kan komma från den analytiska tradition som tog Uppsalafilosofin i besittning under 1900-talet. Kierkegaards absurda version av kristendomen blir ett gott argument för den unge ateisten Hedenius. Men han kan ändå inte släppa honom utan omvandlar honom till diktare varvid alla förtecken efterhand vrids till sina motsatser. Det som ser ut som vedervärdig teologi blir till stor dikt: ”En förutsättning för att man skall ha utbyte av Kierkegaard är att man inte tror på honom.” För Hedenius förgasas många av Kierkegaards mest kända idéer – om ångesten, om de tre stadierna på livets väg. Här börjar ett av Stenströms mest fascinerande resonemang om konst och livshållning, teologi och estetik.

Den sista uppsatsen i boken har en något annan karaktär eftersom den handlar om musik och inte om litteratur. Hedenius var en näst intill professionell tvärflöjtist och spelade i många olika sammanhang. Han umgicks flitigt med musiker och tonsättare. Han fick stycken sig tillägnade av tonsättarvänner precis som vänsterhandspianisten Tomas Tranströmer i dag. Thure Stenström kartläger detta musikaliska liv, försöker ringa in Hedenius smak – där Mozart alltid stod i centrum – och till sist ge en uppfattning om hans mer teoretiska tänkande kring musiken. I musiken kanske man når längst in i boktitelns ”heliga rum”, ty också ateister har känsla för och behov av det heliga. Sammantaget ger den här boken en ovanligt inträngande bild av en läsares och lyssnares inre liv, och det är inte så ofta som litteraturvetarna lämnar författarna för att intressera sig för läsarna. Men det mesta Hedenius har att säga om konsterna är som sagt bundet vid sin tid, fjättrat vid den analytiska filosofins klippa. Först på hans ålderdom började nya tankeströmningar välla in i landet och ta över tolkningsprivilegiet från den analytiska filosofi som – med handen på hjärtat – hade så oändligt lite att säga om estetiken.
Typiskt nog var det inte filosoferna som skötte idéimporten utan unga litteraturvetare.