Med sin lugna värmländska dialekt och uppriktighet kring sårbarheter och mänskliga brister har akvarellmålaren Lars Lerin de senaste åren promenerat rakt in i svenska folkets hjärtan.
Han har blivit berömd och älskad som få, som ett slags konstens motsvarighet till folkliga Leif GW Persson, och bjuds gärna in till både det ena och det andra uppdraget.
På senare år har det för Lerins del blivit både egna tv-program som fått pris, däribland utmärkelse för Årets manliga tv-profil, och flera böcker, varav illustrerade ”Naturlära” (2014) fick Augustpriset. Förra året kröntes prisparaden med en kunglig medalj.
Det är tveklöst en lustig men inte alls ovanlig kombination: blottandet av ett inre mörker och potentialen att bli folkkär. Det är lätt att älska stora begåvningar som skildrar sin kantstötta uppfattning av världen, utan att försköna. Vi kan alla känna igen oss i tillkortakommanden.
Desto mer spännande då, att akvarellmålaren Lars Lerin, vars livshistoria alltså innehåller ångest, missbruk och destruktivitet, i en ny bok möter akvarellmålare Carl Larsson, berömd för att genom sina målningar ha skapat sinnebilden för svensk idyll.
De riktigt klassiska bilderna av Carl Larsson, som i böcker som ”Ett hem” eller ”Andras barn”, har närmast blivit klichéer. Lars Lerin skriver i inledningen: ”Man har sett hans akvareller (…) på så många inramade reproduktioner och kaffeburkar och julklappspapper att de nästan blivit osynliga. (…) Trots att de är så urstyvt gjorda och linjen så lekande lätt står jag inte ut med de trutande barnansiktena och hela alltet så in i norden sött.”
Ja, Lars Lerins egna målningar rymmer tveklöst ett större mått av mörker och i denna praktvolym, betitlad ”Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur” bjuds läsaren frikostigt på reproduktioner av bägge konstnärernas verk.
Bara att bläddra bland bilderna är en resa i sig. Larssons granna akvareller med skön harmoni i färg och gestaltning. Lerins storslagna dovt mörka himlar, hans ishav eller skogar, eller dramatiska brevutsmyckningar.
Här finns också handskrivna brev, som återgivits bland konstverken. Och jag slås av att handskrift är så vacker och i dag så ovanligt att det framkallar nostalgi inom en.
Lars Lerin använder sig sedan länge av skrift som en del av sina konstverk. Att brev från resor, anteckningar och bilder blandas i denna bok är bara kongenialt.
Carl Larsson kommer till uttryck i en del gamla brev, men det är främst den starka kärleken till hustrun Karin som är tydlig i dem. Larssons vardagsbrev till släkt och anhöriga är av naturliga skäl inte lika existentiellt reflekterande som Lerins texter i boken.
Den mörka sidan av Carl Larsson som fanns, uppväxt som han var i ett fattigt hem i Stockholm under andra halvan av 1800-talet, syns inte mycket av i dessa dokument, annat än i någon förbiskyndande detalj. I ett brev frågar han till exempel sin mor om hon har råd med en klänning till hans bröllop – själv är han i Frankrike och har inte en krona att skicka: ”jag har de uslaste affärer som vanligt”.
”Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur” är uppbyggd på ett anekdotiskt vis. Boken kom också ursprungligen till som program till en konstutställning som sedan aldrig blev av.
Men idén att sammanföra en av vår tids största nordiska akvarellmålare, med mycket mörker i sitt konstnärskap, och den som för hundra år sedan var en av sin tids största nordiska akvarellmålare, med så mycket idyll i sitt konstnärskap (August Strindberg anklagade Carl Larsson för att ha ”ljugit ihop en karaktär åt sig”) är verkligen inte alls dum.
Och så estetiskt njutbar som denna bok är, och samtidigt stillsamt och klokt reflekterande, så är den smått oemotståndlig, trots (eller på grund av) sin fria spretighet.
Grundtemat för både Larsson och Lerin är nog lycka, fast de närmar sig den på radikalt olika vis.
Lerin skriver att han ”sökt med ljus och lykta efter en följeslagare, en omhändertagare, nån som kan tala om för mig var skåpet ska stå. Jag har inget emot att bli betraktad som en möbel. Det är så skönt att föreställa sig att man tillhör någon för evigt. En lättnad att slippa längta & trängta”.
Den ena försöker besvärja det mörka genom att gestalta det i bild och text. Den andra försöker besvärja det mörka genom att in i detalj måla fram det rena, ljusa och vackra.
Bägge finner lugnet och lyckan i en stabil relation; Carl Larsson med sin Karin och Lars Lerin med sin make Junior.
Som läsare blir man också lite lyckligare av att få uppleva denna bok.