Lärdom för vardagsbruk

Skillnaden mellan att läsa ett uppslagsverk på dataskärmen och i bokform är att det första sättet snabbt tröttar ut ögonen. När informationen är inhämtad går man helst ur programmet. Det är betydligt angenämare att sitta med en bok iknäet, bläddra, låta upptäckarlusten och nyfikenheten styra och innan man vet ordet av kan flera timmar ha passerat.En bok som väl är uttänkt att fungera på detta senare vis och även gör det är den i höst av Lars Gustafsson och Agneta Blomqvist utgivna Herr Gustafssons familjebok. Uppenbarligen är det Sveriges mest berömda uppslagsverk, Nordisk Familjebok och dess uggle­upplaga från 1905 med undertiteln Realencyklopedi och konversationslexikon som föresvävat författarna, när de låtit sitt eget verk få just detta tillägg. Inte så att man försöker konkurrera med det klassiska storverket. Hos de bägge upphovsmännen är det den totala subjektivismen som styrt urvalet. Snarare handlar deras sammanställning om åtskilligt som kan vara värt att veta i den allmänna livsorienteringen.Herr Gustafssons familjebok rymmer ett hundratal uppslags­ord. Med de kunskaper den har som följt Lars Gustafssons författarskap alltsedan den lilla romanen Vägvila utkom 1957, vågar man gissa sig till att Agneta Blomqvist svarar för enfemtedel av innehållet. Visst finns här emellanåt tydliga skillnader mellan ett maskulint och ett feminint sätt att betrakta tillvaron. Men man tänker sig också gärna att den självutlämnande lilla kortessän i samband med ordet Samliv tillkommit under förenade ansträngningar. Här uppträder för övrigt ideologiska olikheter, som fått genomslag även på andra ställen i boken.Att Lars Gustafsson har åtskilligt av en renässansmänniskas insikter i de flesta livets skiften vet alla, som följt hans skriverier och många framträdanden från Uppsalaåren på 1950- , 60- och 70-talen och sedan dess. Den en gång till hedersledamot på livstid i Studenternas litteraturklubb utsedde skriftställaren och filosofen låter också några av artiklarna få en smula Uppsalaanknytning. Vid ett av dessa tillfällen hänvisas i anslutning till uppslagsordet Dikt till en diskussion just hos Litteraturklubben då man enades om följande definition för företeelsen i fråga: en text med ojämn högermarginal.Men den geografiska förankringen är annars för det mesta texanska Austin med omnejd och nuvarande Tyskland med Berlin i centrum. För så vitt det inte handlar om till sommarhalvåret förlagda anteckningar föranledda av vistelser längs Strömsholms kanals sjösystem i Bergslagen, där Gustafsson är fast förankrad sedan barndomen. Eller norra Bohuslän, som av allt att döma är en ny inmutning åtminstone för maken i äktenskapet. Man kan givetvis också grunna en smula över vad Lars Gustafssons tjugoåriga bortavaro från Sverige inneburit, medan han upprätthållit sin professur i Texas. Skall man utgå från de iakttagelser boken förmedlar om svenskt samhällsliv, har distansen inneburit ett klarseende som är mycket upplysande att ta del av. Att flera i den yngsta generationen är dåligt pålästa om vem han är, är knappast Gustafssons fel. Själv berör han sin hemkomst bara indirekt när han talar om hur geronter automatiskt blir kulturpersonligheter mellan 60 och 70. Självfyllde han, som bekant, 70 i våras.Annars är det gängse alfabetisk uppställning som gäller för den här familjeboken. Abraxas, från Gunnar Ekelöf, talmystikens och gnosticismens värld inleder. Ett tidigt kapitel är även ägnat universitetsstaden Austin och utformat både som ett vykort och en fakta­späckad sammanfattning. Konstnären Ola Billgren beskrivs med rätta som en av våra stora och att den vid sidan av skrivandet som bildkonstnär verksamme Gustafsson låter just konsten få stort utrymme är vad man har rätt att vänta sig. Den som har svårt för dagens installationskonst kan hitta en meningsfrände och det är inte bara ordvalet som "dymedelst" som avslöjar ståndpunkten i frågan. Knappast har väl William Turner, som finns med mot slutet, blivit lika kortfattat som klargörande förklarad som här.Konsten får likaså en framträdande plats i kapitlen från Berlin med Charlottenburg som favoriten och i synnerhet området kring Savigny Platz. Där kan man till allt annat möta den mycket vänlige doktor Rothe, som förutom att vara Lars Gustafssons egen gallerist tar väl hand om sina besökare. Har man tur får man gå med till förrådet bakom, där den svenske konstnären alltid finns i lager. Alldeles bredvid på Carmerstrasse ligger Autorenbuchhandlung, i vilken det är lätt att tillbringa en hel eftermiddag. Det märks att Gustafsson är väl hemmastadd i en stad där han vistats mycket, och vem annan skulle våga ge sig på att försöka komma underfund med dess själ. Över huvud taget borde förlaget kräva av honom atthan författar en särskild Berlinbok. Eller åtminstone samla i en egen volym allt han skrivit om det som numera åter blivit den tyska huvudstaden.Det märkliga inträffar att ju längre man läser Lars Gustafssons familjebok, desto intressantare blir den. Vilket möjligen beror på att ens egna tankar börjar löpa i bokens banor. Emellanåt tycker man signärvara vid något av de filosofiska seminarier som ägde rum i Konrad Marc-Wogaus eller Ingemar Hedenius hägn på Villavägen här i Uppsala på 1960-talet. Däremellan är det som en sammankomst hos Litteraturklubben med Lars Gustafsson som gäst. Ett välkommet återseende blir också mötet med den hagelstorm över sjön Norra Nadden 1953, som författaren använt flera gånger i sina texter. Däremot är det svårt att hålla med om att romanen skulle vara den tråkigaste litteraturformen. Fast här är han nog mest ironiskeller ute för att provocera. Om också det väl får sägas vara inom lyrikens domäner han själv nått sina högsta höjder som diktare.Lars Gustafsson skulle väl heller knappast vara att känna igen om han inte också passade på att odla sin träffsäkra samhällssatir, som rymmer allt från ett chockartat apoteksbesök till synpunkter på ekologisk fanatism och tankar om mullornas "islamofascism". Att Gud kommer efter Goethe är en intressant rangordning. I samband med uppslagsordet Skrivandet passar den förfarne författaren på att dela med sig ur sin rika fatabur. Att Sven Delblanc finns med på ett hörn gör artikeln ännu mera läsvärd.En avvikande åsikt kan man i stället anmäla vid utläggningen om deckarlitteraturen, där Lars Gustafsson vänder sig mot dess slagsida mot samhällsjournalistiken. Det är ju den som gör genren uthärdlig, vill man protestera.Det finns många sådana tillfällen i den här boken där man gärna reagerar men också får sig till livs infallsvinklar och synpunkter, som onekligen vidgar den egna livssynen och upplevelsen av tillvaron i stort. Jag kan tänka mig att paret Gustafsson-Blomqvists encyklopedi utöver att vara en stimulerande bok för bildande självstudier också kan fungera för högläsning. Som en postilla förr i världen ungefär. Böcker av det här slaget behöver vi många av. Ett kapitel varje kväll anbefalles.