Lärd och skarpsinnig kulturkritik

Susan Sontag, som dog för några månader sedan, var kanske den person i USA som bäst förkroppsligade den starkt värdeladdade idén om en oberoende intellektuell. I Frankrike, där det kryssar av sådana, har "de intellektuella" hög status och rätt stort inflytande; i Amerika är de en mindre, blygsammare elit bland flera and­ra och mer tongivande. Hur man erövrar en sådan ställning och fyller den med mening framgår av den utomordentligt kunniga — för att inte säga spränglärda — essäsamling av Sontag som nu utkommit på svenska under titeln Där tonvikten ligger.De flesta av texterna är s k beställningsverk — föredrag, förord till kollegers böcker eller utställningskataloger, enkätsvar etc. Ämnena är mycket skiftande, och det är bara Susan Sontags enorma aptit på kunskap och förståelse som ger dem en sammanhängande ton och stil och faktiskt också varaktig tyngd. Apropå Richard Halliburton, den populäre reseskildrare på 30-talet som väckte hennes ambition att bli författare, "erkänner" hon för sig själv att hon är "intresserad av allting".Det är ett om man så vill journalistiskt drag som jag har stor sympati för. Men Susan Sontag upplever världen i första hand genom humanistens filter — inte natur- eller samhällsvetarens. Hennes estetiska analyser och bedömningar — i den här volymen till drygt hälften om litteratur och för övrigt om bl a film, foto, konst, musik och dans — kan väl ofta, som de flesta sådana omdömen, bli föremål för diskussion, men de är sällsynt väl underbyggda och motiverade. Hon verkar ha läst allt väsentligt som någonsin skrivits och sett alla pjäser, tavlor och världskulturer. När hon drar slutsatser av och paralleller mellan olika upplevelser blir det som hos andra kritiker gärna generaliseringar, men ovanligt kloka sådana. De bygger faktiskt på vanlig vetenskaplig empiri genom massiv läsning och extrem receptivitet. Humaniora kan annars lätt förfalla till luddighet men Sontag vet vad hon pratar om. De korta karakteristikerna — W G Sebalds "lidelsefulla färglöshet", Roland Barthes "formalistiska temperament", Brodskys "flit och självförtroende, snabba ironi, sorglöshet, slughet", likheterna mellan franska och japansk "estetisk världssyn" och så vidare — är pregnanta och komprimerade.Susan Sontag visar i ett "brev till Borges" att hon kan härma i varje fall denne finsmakares stil, men själv skriver hon egentligen inte någon särklassigt lysande essäprosa utan snarare rätt traditionellt och nästan tungt. Det är i stället innehållet, den noggranna analysen och kringsynen, som gör henne så läsvärd."Elitism" säger kanske somliga om Sontags ämnen och sätt att behandla dem, och hon är beredd att försvara en konstnärlig kvalitetskultur emot jante-tänkare och kommersiella skräpsäljare. Att hon känner sig nästan mer hemma i Europa än i USA hänger delvis samman med att estetisk begåvning nog är mer accepterad och applåderad här än i USA, där å andra sidan ekonomisk och teknisk talang är ännu mer dominant än på den här sidan. Det kan anas i hennes tillbakablickar på sin egen 60-talskritik: "en nyvärvad krigare i en mycket gammal batalj: mot brackighet, mot etisk och estetisk ytlighet och likgiltighet."Jämfört med då (t ex Against Interpretation) betonar hon i mindre grad konsten och kulturen som njutning, mer dess seriösa och moraliska funktioner — "ingen sann kultur är möjlig utan altruism", säger hon. Som många andra amerikanska "kulturarbetare" reagerar hon (1987) starkt mot "det homogeniserande system av vinningslystnad som den multinationella kapitalismen skapar". Därvidlag är hon dock både mindre skarpsinnig och mindre originell än i sin roll som kulturkritiker, det må sen gälla Beckett, Wagner eller Nurejev.Någon patentlösning på världsproblemen söker hon emellertid inte längre. I stället riskerar hon livet genom att regissera teater i krigets Sarajevo.Och det är också ett sätt att i handling visa sin solidaritet med kulturens gräns- och ideologi­överskridande värden.