Allkonstverket är ett fenomen som lanserades på 1800 talet och innebär att olika grenar av konst samsas i ett och samma verk. Parallellt utvecklades en typ som kan kallas mångkonstnären, en artist verksam inom flera grenar: måleri. poesi, dans, musik och så vidare. Jag anmälde nyligen på denna plats en bok av den förste store mångkonstnären E.T.A. Hoffmann. Nu är det dags för en kvinnlig representant för detta skrå: Eva Kristina Olsson som vid 58 års ålder ger ut in fjortonde bok samtidigt som hon kan blicka tillbaka på en lång karriär som filmare, dansös och koreograf.
Årets bok heter ”Det ängelsgröna sakramentet” och består av en enda, 50 sidor lång dikt. Den är tillägnad ”änglarna och mina första 12 år”.
Förpubertala visioner och fantasier skulle man kunna kalla det som bjuds på fri, kortradig vers sida upp och sida ner. Så här låter det inledningsvis:
"Öppnar stenen och lägger mig öppen
Ängel infattad i sten ängel infattad i kraniet den pistagegröna kroppen och vingarnas ljusare skrik är din rädsla synlighetens levande ingenting detta gröna ljus"
Pistagemandeln växer på ett litet träd som bär små stenfrukter vilka vid mognaden spricker upp och ger ifrån sig ett intensivt grönt och välsmakande frö. I det Olssonska barnets fantasi rymmer kärnan även fröet till en klargrön ängel.
Vad vill då poeten Olsson ha sagt med detta högst originella bildspråk? Utan hennes egen nyckel kan dess betydelse bara bli gissningar.
Som litteraturhistoriker har man lätt att halka in i jämförande associationer. En som då anmäler sig är den tyska modernismens främste, Rainer Maria Rilke, vars ”Duinoelegier” börjar med orden ”Var ängel är förskräcklig” men också visar på änglarna som högre, oss räddande väsen.
Olssons gröna änglar både skrämde och fascinerade henne som barn och förvandlade det väldoftande gröna fröet till ett sakrament, något heligt.
Ängeln uttalar också hemlighetsfulla ord, och ordens mångtydighet bildar ett genomgående tema. Ordet ”stav” till exempel kan stå för en anatomisk del av ögat men också för ”stavar” som man använder som redskap eller för att stödja sig på. Vidare ”stavar” man sig igenom orden i en text. För barnet har denna mångtydighet ett slags magi som Olssons bilder ofta lyckas förmedla.
Som framgått gör hon det inte särskilt lätt för sina läsare och många av dem ondgör sig säkert över denna, och andra, ”svåra” moderna dikter. Visst skrivs det även modernt skräp som kan likna äkta poesi. Men så har det alltid varit.
Samla kraft och mod och lär känna de gröna änglarna, det är mitt råd.