Längtan som trasar sönder

Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig, heter Kerstin Thorvalls erotiska minnesbok från 2000. Och det hade inte varit en så tokig titel för Maria Zennströms nya roman heller. För här kommer männen på rad: de förlorade, de som halvt och halvt finns kvar, de saknade och de på försök bortglömda.
Men Zennströms andra roman heter Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? 2002 fick hon Borås Tidnings Debutantpris för den debutroman som kom året innan, Katarinas sovjetiska upplevelser. Den handlade om svensk-ryska Katarina som pluggar film i Moskva på åttiotalet, och även i den nya romanen är berättelsen en svensk-ryskas och scenerierna växlar mellan Stockholm och Petersburg, Öland och Moskva. Men nu heter berättarjaget istället Maria och i den dagbok hon för - romanen är skriven i denna form - finns tydliga överensstämmelser med författaren Maria Zennström.

Det första stycket, daterat den 28 januari utan årtal, handlar om saknaden efter Ingvar. Han dyker inte upp något mer, men berättelsen om denna saknad slår an tonen för hela boken: Maria må hantera sitt liv balanserat, pyssla med vardagsbestyren och jobba på med sina texter, men det är vemodets, saknadens och längtans gråskalor som utgör grundfärgerna i hennes tillvaro. Tillsammans med häftiga utbrott av sorgens svärta och passionens blodröda.
Men sorgen och begäret är inte bara efter alla älskare och hur de brukade ta på henne. I kanske ännu högre grad handlar det om ett trasigt förhållande till modern och om en barnlängtan som överskuggar det mesta. Och så där på djupet, först mellan raderna och sedan i klartext, övergreppet som farbror Göte på Öland gjorde sig skyldig till i diktjagets barndom.
Jag har problem med de uppenbara parallellerna mellan bokens Maria och Maria Zennström. De är rysk-svenska, de har pluggat film i Ryssland i knappt ett decennium, de arbetar med skrivande verksamhet, de har en favorit i Sara Lidmans Bära mistel. En snabb googling pekar dessutom på att de båda delar utsikt mot Eriksdalsbadet från hemmet på Ringvägen i Stockholm. Vad gör man med den informationen? Man kan förstås välja att strunta i den och bara koncentrera sig på det som finns innanför bokpärmarna. Det är safe-play, men är det rätt mot boken?

Jag vill återvända till Kerstin Thorvall. Hennes Det mest förbjudna blev när den kom 1976 ett slags startskott för det som kommit att kallas bekännelselitteratur. Detta förklenande epitet har använts och används främst om kvinnors litterära verk med utgångspunkt i levd erfarenhet. Att ösa ur det privatas källor är att diskvalificera sig från att skriva angelägen litteratur. Fortfarande. Med undantag för Maja Lundgren - möjligen! - tycks följande regel alltjämt gälla: När ett verk har tillräckligt höga litterära och stilistiska anspråk upphör det att vara bekännelse och blir - fiktion. Varför det?

Man får nagelfara fiktiva berättelser på ett helt annat sätt än de uttalat verklighetsbaserade. Ingen skulle anklaga Sofia Rapp Johansson för att ha en banal och utnött intrig i sina verk. Men när jag sitter här med Maria Zennströms till fiktion och fin roman paketerade bok, har jag närmare till åsikten att en story om en ung kvinna som har destruktiva relationer till massa män för att hon blivit utnyttjad i barndomen, ter sig som en använd, utsliten sådan.
Men så vacklar jag. Rör mig på osäker mark. Vad vet jag om den här berättelsen? Man dömer inte ut en annan människas livshistoria som banal, hur utklädd till litteratur den än må vara. Det är därför jag har problem med litteratur som uppvisar alla tänkbara likheter med verkligheten, men som sedan springer och gömmer sig under fiktionens värmande filt.

Maria Zennström har ett språk som är så förtätat att det nästan är våldsamt mot läsaren, manipulativt. Det är obehagligt att läsa, och inte bara på det där nödvändiga sättet som vi kritiker gillar att säga är en av litteraturens viktigaste funktioner. Snarare är det hypnotiskt, Zennström drar in mig som läsare i en bubbla där jag tvingas konfronteras med alla svåra frågor i mitt eget liv samtidigt som jag är ohjälpligt instängd i hennes berättelse. Den är svår att hämta sig från, och jag kan inte rekommendera någon som ska hämta ungar på dagis en halvtimme senare att läsa den.

Trasiga relationer till män. Söndrigt förhållande till kall, kärlekslös mor. Sorg över barnet som aldrig blev. Däri finns själva grunden för den fråga som är bokens titel: Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?
Svaret? Inte så bra. Inte i verkligheten och inte i fiktionen.

Längtan som trasar sönder

Maria Zennströms nya roman är en saknadens och begärets bok, på gränsen mellan fiktion och verklighet. Hypnotiskt obehaglig att läsa, tycker Therese Eriksson.